Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8a
snö, och öfver hela denna varelse låg det någonting på en gång
så hjelplöst och så rörande, att den unge mannen kände en
ovan tår fukta sin ögonvrå.
„Min mor“, sade Margarethe, „här är doktor Skogsborg,
som beredt både pappa och mig så många angenäma stunder;
du ville ju se honom för att få tacka derför“.
„Ja, mitt barn“, svarade den sjuka, och räckande den
unge doktorn sin genomskinligt späda hand, sade hon: „Jag
tackar er, min herre, för den godhet ni visat Margarethe; tro
mig, hon är den värd“. Han bugade sig utan att svara, och
ovilkorligt anmärkte han den skarpa kontrasten mellan dottrens
högväxta och fylliga figur och denna andelika qvinna, som hon
kallade moder. Det fanns ej den aflägsnaste likhet mellan den
liffulla, mörka flickan och den blonda, döende fru von Mohrenheim,
för hvilken hvarje rörelse syntes utgöra en ansträngning, och
när hon nu stod der stödd mot Margarethes starka arm, skulle
man kunnat kalla tvenne främlingar mor och dotter med samma
skäl som dessa båda qvinnor. Ännu en gång fäste den sjuka
sin blick på gästen, en blick som talade om ett lidande utan
hopp för detta lifvet, sedan sjönk hon åter ned i hvilstolen och
tillslöt sina ögon med ett outsägligt uttryck af trötthet. — Besöket
var slutadt.
Margarethe följde doktorn efter en kort stund till salongen,
der hon fann honom djupt försänkt i det outplånliga intryck
besöket i sjukrummet gjort på honom. Det tycktes honom,
som om han derinne sett en syn eller en drömbild, men den
prägel af lidande, som omgifvit denna bild, talade alltför tydligt
verklighetens språk; med varmt deltagande fattade han
Margarethes hand och tryckte den. ;
„Min mor sände er sin afskedshelsning“, hviskade den
unga flickan; „nu sofver hon“.
„Lider hon mycket?“ frågade han upprörd. „Jag tyckte
mig höra att hon i dag skulle vara raskare, och mig föreföll
hon så svag“. ;
»Ja, i sjelfva verket är hon visst icke bättre, annat än för
några timmar; jag fruktar att —“ hennes röst qväfdes af en
snyftning, „jag fruktar att det lider till aftonen, till lifvets afton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
