Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
fullständig lärokurs. Sedan dess har min far försökt utvidga
mina kunskaper i åtskilliga ämnen, och det är i sanning en
fröjd att lära af honom, ty han är så sant bildad, så snillrik
och så klok. Studier hafva ju också varit hans enda tröst under
alla dessa år. Stackars pappa, han går så oförstådd och sluten
genom lifvet, att han ej ens tillåter mig att visa honom
deltagande, ehuru jag känner, att det behagar honom då jag
försöker ställa till litet hemtrefnad.
Hittills hafva mina dagar förflutit så stilla och enformigt,
att den ena liknat den andra såsom vågorna i hafvet, men under
denna sommar har en stor förändring inträdt genom doktor
Skogsborgs dagliga besök. Då jag första gången såg honom här,
kunde jag aldrig ana, huru stor trefnad han skulle bereda mig
och huru många både glada och vemodiga tankar vi skulle
komma att utbyta tillsammans. Likväl föreföll han mig från
första stunden icke såsom en främling, snarare som en vän,
hvilken varit bortrest och efterlängtad under många år, ty jag har
aldrig förr kunnat tala så otvunget med någon ung man. Denna
tid har varit glad; det har nästan förefallit mig som om hela
naturen varit skönare än förr, solskenet klarare, blommorna mera
doftande och fågelsången glädtigare, — kan väl en enda mensklig
varelses närvaro låta oss känna det så? Den frågan tror jag mig
ej kunna besvara, men innerst i mitt hjerta hviskar en röst, att
det varit bättre om denne man aldrig satt sin fot inom Eksjögårds
gränsor. Hvarför? Det vill jag icke ännu nedskrifva, och kanske
behöfver jag aldrig göra det.
Skuggan, som hvilar öfver oss, faller djupast ned på mig,
ty det olyckliga arf, som kan finnas nedlagdt hos mig, har tvingat
mig till ett oåterkalleligt beslut att aldrig gifta mig. Jag har
ingen rättighet att binda en man vid en vansinnig hustru, och
derför skall jag alltid förblifva Margarethe von Mohrenheim.
I mitt hjertas otålighet skall jag säkert någon gång bedja:
»Gud, förskona mig från att någonsin älska!“ Men med
innerligaste ödmjukhet bör jag lära mig att säga: „Min Gud, hjelp
mig att kunna gladt försaka“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
