Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
sig öfver den lifskraft, som ännu qvardröjde i denna skugglika
gestalt och ännu gjorde den mottaglig för plågorna.
Mer än den sjuka pröfvades dock baronen och hans dotter
af ett lidande, som de med all sin omsorg så föga kunde lindra;
dag och natt vårdade de den kära patienten, utan att någonsin
ifrågasätta egen helsa och beqvämlighet. Det var således icke
underligt om Margarethe såg blek och trött ut, äfven om ingen
kände det tysta hjerteqval, som hon i hemlighet med all sin
styrka sökte att bekämpa.
Stundom tycktes det henne verkligen, som om det varit
den ljufvaste lott att sluta sina ögon och slumra bort från alla
denna jords bekymmer, men sådana tankar drefvos genast på
flykten, och på nytt började hon vandra pligtens smala, ibland
törnbeströdda stig. Hon hade till och med under de sednaste
dagarne knappt haft tid att andas en smula frisk luft; just denna
eftermiddag syntes modren emellertid lugnare än vanligt, hon
slumrade ofta, och den unga sjuksköterskan vågade derför göra
en kort utflygt i skog och mark. På den välbekanta gångstigen
hade hon vandrat genom skogen till berget med jättekastet, som
alltid skulle förblifva henne så minnesrikt, dröjde sedan länge
deruppe, halft glad halft vemodig, och nu på återvägen ville
hon i parken plocka några sippor, för att med dem sprida en
flägt af vår i sjukrummets vinter.
Med handen full af dessa Floras förstlingar satte hon sig
slutligen under en ännu helt och hållet naken och skroflig ek.
Rundt omkring henne andades våren i all sin vaknande friskhet,
de bruna bladen, som qvarlågo sedan fjolåret, prasslade likasom
för att låta de ljusgröna grässtråen spira upp, trädens knoppar
svällde, och högt mot den klara blå himlen flög en lärka
jublande på snabba vingar. Flickan under eken stämde väl
tillsammans med denna omgifning; hennes mörka, fint formade
hufvud var tillbakalutadt mot trädets bruna bark, vårvinden hade
lätt purprat de nyss så bleka kinderna och hennes dunkelblå
ögon blickade vemodigt bort mot horizonten.
Just så hvilar öfver vårens solfulla dag en doft af
melankoli, som hvar och en känner, men blott den sanne naturskalden
kan fullt förstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
