Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Margarethe andades med njutning sippornas blyga vällukt,
och i den naturens frid, som omgaf henne, kände hon sitt
hjertas så länge hysta oro söfvas till ro. — Kanhända låg dödens
skugga redan öfver huset der borta; ännu var dock himlen klar —
ännu sken solen och hon fröjdade sig deråt, såsom blommorna
före frostnatten. Minnet af en stunds ren och ostörd njutning
stärker oss till kampen mot ett kommande lidande, och
Margarethe anade, att hon snart nog skulle behöfva all sin kraft.
Med en djup suck reste hon sig för att gå, men ännu när
hon hunnit långt på vägen, vände hon sig flere gånger om för
att kasta en afskedsblick bort till den lilla soliga fläck, der hon
kännt sig så lugn och fridfull.
Sakta gick hon uppför trappan och in i huset, och ljudlöst
slöto sig dörrarne efter henne, ty för den döende “
utgjorde minsta buller en plåga.
Vid sitt inträde i sjukrummet märkte den unga flickan
att fadren, som intagit hennes plats vid bädden, slumrat bort,
med hufvudet stödt i handen; äfven modren tycktes sofva, men
då Margarethe närmade sig, öppnade hon de barnsligt klara
ögonen, samt tecknade att blåsipporna skulle läggas på
hufvudkudden bredvid henne.
„Ännu en gång ser jag vårens första blommor“, hviskade
hon, „ser dem för sista gången, men i min graf skola de dröja
qvar hos mig. Det är således sol och vår derute; mitt barn,
drag upp gardinerna och öppna fönstren, att också jag må känna
det, ty numera plågar mig icke ljuset här nere, det är natt i
jemförelse med den himmelska klarheten “.
Margarethe skyndade att uppfylla sin mors önskan, men
det skedde med darrande händer, ty i detta rum hade ingen
dager från den yttre verlden fått intränga, så långt hon kunde
minnas tillbaka.
„Din far sofver“, fortfor fru von Mohrenheim, „stackars
trötte man! Snart får han hvila riktigt ut och du med,
Margarethe, du som vårdat mig som den trognaste dotter. Vet du,
äfven jag har sofvit en lång, bedröflig sömn, sofvit bort många
härliga vårar och ljufva somrar, ända sedan min ungdomstid;
nu först har jag vaknat, men blott för en mycket kort stund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
