Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
en ond verld, så att något af sinnets skära oskuld ej går förbradt,
minst ett ungt barn, obekant med denna verld och dess förförelser.
Mari var nu sjutton år och vacker som en dag! Många
tyckte så och sade henne det äfven. Mari log blott deråt, men
smickrets gift är aldrig oskadligt, och hon fick håg att göra sig
ännu vackrare. Ännu hade ingen gjort intryck på flickans hjerta.
Hennes medfödda finkänsla och sinne för det vackra samt
motvilja för det råa och fula, gjorde att hon var svår att behaga.
Till hennes olycka vistades under sommaren på herrgården en
slägting till familjen, en ung man, vacker, sedeslös, med ett
fängslande och tilldragande väsen, men en vällusting som, icke
nöjd att fröjdas åt blommans fägring och oskuld, ville plocka och
förstöra den, leka med den så länge den behagade och sedan
bortkasta den som en sönderbruten leksak, en man utan samvete
och heder.
Han älskade henne på sitt sätt, och obekant med verlden
och förförelsen i dess finare skepnad föll hon ett rof derför.
Mormor i sin himmel hade visst orsak att gråta!
Mari började nu få uppbära stickord öfver att hon gjorde
sig förnäm och dylikt, ty hon fann ej mera nöje i kamraternas
ystra lek och dans. Ej ett enda kärleksfullt varnande ord
hejdade henne vid fallets brant. Snart kom skiljsmessan från den
trolöse älskaren, som lofvade innan kort återkomma, ofta skrifva,
aldrig förgäta henne — löften dem han aldrig tänkte uppfylla.
Hela lifvet hade nu för Mari förlorat sitt solsken, hon
uträttade sina sysslor som vanligt, men den täcka munnen
öppnades aldrig till ett leende och från sina medtjenares muntra
samqväm skiljde hon sig alldeles. Den trolöse älskaren lät icke
höra af sig. Stickorden började snart förbytas i groft hån och
smädelser, som voro så mycket skoningslösare för det hon förut
varit så uppburen af alla.
Arma Mari! Nu var det synd om henne; bittert gret hon
öfver sin skuld och öfver den onda verlden med dess trolöshet,
dess falska fröjd, men mest, ju mer hon tänkte på mormor,
öfver sig sjelf och sin synd att hafva gjort en menniska till sin
afgud. Stundom var hon nära förtviflan, ensam och öfvergifven
af den hon gifvit sitt förtroendefulla unga hjerta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
