Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
En afton, man var i november och månan sken klart, hade
hon ingen ro inne; hon smög sig tyst ut och ned till ett litet
berg vid sjöstranden; der fick hon åtminstone vara allena med
sin sorg. Hon kastade sig ned på den hårda stenen, som föreföll
henne mjukare än menniskornas hjertan, och gret förtviflans bittra
tårar. Ack, hvart skulle hon taga vägen!
Månan lyste så klart på vattnet, det låg der likasom
försilfradt. Hon upplyfte sitt hufvud och såg såsom gripen af en
förtrollning derpå — der — der fanns bot för alla sorger —
der fanns skydd för onda tungors hån, för samvetets förebråelser
— der fanns läkedom för ett sjukt hjerta! Blott ett hopp dit
ned — det var bottenlöst djupt invid berget, påstod man — och
allt skulle vara öfver!1 — Å andra sidan hån och förakt, ett
tungt och kanske långt lif i en hård och skoningslös verld! —
Det var en förfärlig frestelse, och visserligen bad
mormodren i himmelen och en Vän öfver alla vänner för henne i denna
stund, att hon icke skulle duka under. Hon hade redan till
hälften rest sig upp, då hejdades hon plötsligt likasom af en osynlig
hand, och mormodrens bön, då hon låg på sin dödsbädd, att
hennes barn „måtte bevaras från ondo“, ljödo för hennes öron, som
om hon verkligen hört dem uttalas. Var det en engel, som
hviskade dem? — — — Frestelsens makt var bruten, hon nedsjönk
och gret, men icke längre förtviflans utan ångerns tårar, och icke
längre ensam och öfvergifven, utan vid korsets fot, som
Magdalena. När hon nu erkände, att hon förskyllat allt hvad hon i
verlden ännu skulle lida, redan genom att i tankarna ha gifvit
efter för frestelsen att förkorta det lif Gud förlänat henne, betogs
hon af en stor ödmjukhet. Hon gret länge, hon kämpade i
bönen och kände slutligen bönhörelsens frid.
Då Mari med sänkt hufvud, undergifven och stilla
återvände in, var hon fullkomligt olik den förtviflade varelse, som för
några timmar sedan i sitt djupa elände gått ut i qvällen. Hon
hade tagit på sig det kors hon förskyllat och ville nu göra, lida
och fördraga allt. Hon fick styrka att framhärda på den väg
hon valt, och man tröttnade äfven att smäda den, som aldrig gaf
annat än goda ord igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
