Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
surrande tälja tiden, som i detta hus aldrig förflöt fåfäng, ty
»„fåfäng gå lärer mycket ondt“, och „lättjan är lastens
hufvudkudde“, tänkte nämdemanskan.
I den stora byggnaden fanns, såsom vanligt i dylika
byggnader, en sal midt emot stugan, skild från den genom en stor
förstuga. Stugan låg här till höger och salen, som tjenade till
gästrum, till venster. Den hade likasom stugan fönster så väl
åt gården, som åt sjön, var tapetserad och snyggt möblerad med
tvenne målade med hemväfdt „sars“ beklädda soffor, dito stolar,
tvenne stora fällbord och en spegel med bord inunder. Att
beskrifva allt hvad den rymliga byggnaden innehöll, alla rum der
det var godt om röd- eller blåmålade stolar, dragkistor, sängar
med högt uppstaplade sängkläder med både täcken och granna
ryor, både „fjäder, dun och toffs“, som nämdemanskan brukade
uttrycka sig, då det kom på tal om döttrarnas blifvande utstyre,
förstugor, väfkamrar, trappor, vindar o. s. v. vore ej möjligt. Allt
vittnade om att man befann sig i ett förmöget hus, der ordning
och verksamhet rådde.
Sådant var Claras hem, men hurudana voro då hennes
föräldrar? Nämdeman Rosenberg var en ovanligt stillsam menniska,
ett mönster för en husbonde, make och far; i yngre år hade han
haft mycken håg för att studera, men hans far hade med en
myndighet, större än nutidens fäder öfva, satt sig deremot —
hans son skulle ärfva gården, han var enda barnet, hvarken far,
farfar eller farfarsfar hade befattat sig med böcker — hvartill
skulle läsningen tjena en bonde? Sonen teg, arbetade på
gården, läste på lediga stunder för egen räkning, och gifte sig
slutligen med den flicka föräldrarne utsett, den rika Grankulla
dottren — ty »„rikt ska’ rikt ha!“ heter det bland allmogen. Men
nämdeman Rosenbergs vackra intelligenta ansigte åldrades tidigt
och hans höga gestalt blef lutande, förr än åren bort böja den.
Hvaraf kom det väl? Hade han kanske ej allt hvad en menniska
kan önska? Men ett menniskohjerta är ett outgrundligt ting —
ingen vet hvad det kan taga sig för att önska! Kanske tärde på
den tystlåtne mannen en trängtan efter det, hvarifrån en sträng
far afhållit honom? Hvem läser menniskosjälens hemligheter,
utom Han som skapat den!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
