Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Äfven friherrinnans vackra ansigte fick ett uttryck, som
icke tydde på glädje; hon hade sett sonen i Sigrids sällskap,
hon såg honom nu med Clara, och modersblicken är skarpsynt
— hvem kände väl sonen så som hon? — Och hon förutsåg
storm och strid: det svåraste för hennes milda sinne, i synnerhet
som denna strid skulle stå mellan dem som voro henne närmast.
„Men jag är ju en toka“, tänkte hon sedan. „Hvarför skall jag
måla för mig svårigheter, som kanske i verkligheten icke existera?“
Och hon drog en lätt suck samt deltog sedan på nytt på sitt
älskvärda sätt i hvad som föregick omkring henne.
Snart speltes af ett improviseradt musikkapell — piano,
violin och klarinett — upp till en lifvande vals. Hvem ville ej
hörsamma denna lockande kallelse? Agnes dansade naturligtvis
första dansen med sin fästman; vid första vinglaset som
kringbjöds hade öfversten med några enkla och bjertliga ord
tillkännagifvit förlofningen, och lyckönskningar hade haglat öfver de
förlofvade; Agnes hade på sitt stilla vis sett så innerligt lycklig
och litet generad ut tillika för den allmänna uppmärksamheten.
och valsen som uppspelades hade i hennes tycke aldrig kunnat
komma mera apropos.
Alarik började balen med Sigrid och gamle barons ansigte
ljusnade. Han beslöt att observera, och framför allt att icke i
förtid upptaga ämnet, emedan han visste, att det finnes stormar
som blåsa ut, utan att anställa skador, blott intet motstånd möter
dem. Hans stolta hjerta erfor nästan ett slags blygsel vid
förutsättningen att sonen, hans, baron Vernerskölds son med
sexton anor, skulle kunna glömma sig så långt, som att hysa
någon allvarsam tanke på en flicka af folket. Och om han
verkligen fästat sitt hjerta vid henne, så kunde han ej tänka
och mena annat än allvar — d. v. s. giftermål, ty lek med
kärlek och qvinnohjertan tillhörde icke en ädling som Alarik,
och icke heller ätten Vernerskölds traditioner. Men han beslöt
att calmera sig och såg äfven för tillfället ingenting som ingaf
oro. Kanske att alltsammans var blott hjernspöken, som hans
skuggrädsla frambesvurit. Men att Alarik omisskänneligt visat
bondflickan en så öppen hyllning som han aldrig, så vidt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
