Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
lättare för Clas Holm, hvilken ju måste känna sig litet besvärad
vid detta första uppträdande.
Pappas och mammas välkomnande var allt hvad man
kunde önska; Hulda och Ebba nego litet blygt, men Uno och
Kuno, som voro raska och frimodiga fjorton och femtonårigar,
samt den snälle lille sexårige Bruno „smällde hand“ med stor
frimodighet, och lilla Anna räckte sin mun att kyssa. Det var
nästan rörande att se den långe ynglingen, som aldrig kysst en
mor eller syster, taga den lilla upp i sin famn; hans annars
allvarliga ansigte log då så godt, som om ett solsken spridt sig
deröfver. Flere än jag märkte detta; det tillvann honom genast
mammas hjerta, och den annars nästan öfverdrifvet ystra
Gustchen hade en helt allvarlig min och skämtade icke på en lång
stund, hvilket var något för henne högst ovanligt.
Studerande Holm framförde nu artigt sin fars helsningar
till pappa och mamma och var alls icke tafatt. Föräldrarne
föreslogo genast „farbror-, tant- och duskap“ mellan oss alla och
den nykomne, efter han ju skulle blifva en medlem af familjen.
Komna upp på vårt rum, en vindskammare på motsatta
gafveln mot den, der Axels kammare var belägen, kunde jag
icke afhålla mig från att skämta litet med Gustchen öfver att
hon så snöpligt gjort fiasco som profetissa. Ingenting kunde
vara mera olikt hennes beskrifning på den väntade än just
Clas Holm sjelf! Gustchen medgaf det skrattande och jag tyckte
att hennes uppfostringsifver ansenligt svalnat, ehuru hon dock
menade, att „pojken inte hade någon riktig ruff i sig“.
„Det får han nog, om du får upptukta honom“, sade jag
skrattande. „Ingen utom du får vår lugne Axel att vara riktigt
uppsluppen och pojkaktig“.
»Ja, det är då ändtligen väl“, svarade Gustchen; „hvad
tjenar det också till att vara ung och lycklig, om man går
surmulen och inte förstår att vara glad! — sorgen kommer väl
en gång för alla — den har ju redan i rikt mått kommit för
mig, då jag förlorade far och mor“, — Gustchen slog plötsligt
armarne omkring mig med ett af dessa hos den glada ystra
flickan sällsynta utbrott af djup känsla, och höll mig hårdt om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
