Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
hufvudet och säga: „Den fågel, som qvittrar beständigt, tar
höken till slut, och den som sjunger på morgon får gråta innan
sol går ned“ — men Gustchen skrattade blott och annat var
den profetian ej värd, ty ett godt lynne är visserligen en säkrare
borgen för ett lyckligt lif än ett surmulet humör.
Snart blefvo vi som gamla vänner, Clas Holm och vi alla.
Det tycktes utgöra ett verkligt nöje för honom, som aldrig haft
några syskon, att sysselsätta sig med barnen, och de å sin sida
voro förtjusta i honom; lilla Anna tog det för en gifven sak, att
hon skulle sitta på hans axel eller bäras på hans arm vid våra
promenader samt att hon skulle fritt få husera i hans krusiga
mörka hår, och han lät det sig med stort tålamod väl behaga.
En dag anlände ett länge förbidadt eller rättare med
glädje emotsedt bref till mamma; det innehöll den sedvanliga
bjudningen till Ulrikadagen, som brukade firas med dans, lek
och gamman på Uotila gård hos enkeprofessorskan Brandelia,
tant Ulla, som vi alla kallade den älskvärda och förträffliga
frun. Professorskan Brandelia var en gammal ungdomsvän till
föräldrarne och det var vanligt att man ett par gånger om året
gjorde besök hos hvarandra, ehuru afståndet emellan Moisio och
Uotila var nära sju mil, och således som pappa, hvilken var
litet „hästgråtare“ kallade det, „en styf dagsresa“. Utom den
vanliga hjertliga bjudningen till hela familjen var det denna
gång en särskild till Axel och mig att komma ett par dagar
före de andra, och Elsa Brandelia, med hvilken jag underhöll en
så flitig brefväxling som vårt något primitiva postväsende medgaf,
gladde sig mycket att få oss till Uotila litet på förhand för att
hjelpa med tillrustningarne till festen.
„Kom om måndagen“, skref hon, „om onsdagen vänta vi
de andra. Här äro redan flere gäster: flickorna L. och andra,
men dem känner du allesammans; den enda du inte sett är
häradshöfding Hjelm, som Ulrik fört med sig. Jag skulle ha
lust att beskrifva honom, men här kommer nu Elli med bud att
jag skall komma och träda på faster Serafias knytnålar — jag
måste derför nu sluta. Rätt så godt kan det också vara, ty jag
har föga talent för porträttmålning“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
