Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
den höga backen, der många voro oss till mötes med vänliga
välkomsthelsningar.
Nu först började jag känna en liten „hjertebanken“, ty
det var första gången jag skulle göra mitt inträde i ett så stort
sällskap utan mamma eller Gustchen; jag kände mig blyg och
önskade att det första väl vore öfver. Jag hviskade något
derom till Axel, samt att jag kände min gamla förskräckelse för
de stränga tanterna Serafia och Angelique återvakna.
»Tag saken kallt!“ tröstade Axel med äkta pojkaktig
nonchalance, och nu voro vi framme.
Elsa mottog mig med öppna armar så snart jag fick
fötterna på marken, tant Ulla, rar som hon är, och alla de
unga klasade sig omkring oss och följde oss in.
„Kom nu och helsa på fastrarna“, hviskade Elsa, „så har
du det undan, Eva lilla!1“ Jag inträdde således i salen, dit jag
så ofta i barndomen med bäfvan och fruktan begifvit mig, för
att mönstrad af tanternas förstenande blickar utföra min artigaste
helsning; de sutto der som alltid med nedfällda rullgardiner
och slutna fönster till skydd för flugor och drag, och jag gjorde
min djupaste nigning, framförde föräldrarnas helsningar, fick af
tant Angelique två fingrar att kyssa och af tant Serafia det
huldrika ordet att „lilla Eva vuxit till sig sedan i fjol“, och så
var jag behörigen introducerad.
Elsa följde mig upp på gästrummet, der jag skulle tvätta
bort resdammet, för att få prata litet, och vårt samtal rörde sig,
utom Elsas frågor efter mina hemmavarande, om de gäster, som
redan anländt och dem som väntades till Ulrikadagen.
„Du må tro att vi haft ett riktigt hufvudbry att uttänka
huru alla skulle placeras“, sade Elsa. „Nog skulle allt gått
bra, men fastrarna ha en förmåga att göra det enklaste svårt;“
och lilla Elsa drog en lätt suck. „Hvarje hem har sitt skelett i
skåpet“ — hos oss på Moisio hade jag ändå aldrig sett skymten
af något sådant — „men Uotila hade tvenne, påstod Ulrik, och
de sutto tyvärr inte i skåpet“ — i så fall hade det ej varit så
farligt, — „utan lefde och blandade sig i allt“.
Nu fick jag också reda på hvad mossan skulle vara
till; den skulle tillika med en stor mängd dylik, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
