Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Sången repeterades och sedan började vi att vänta de
mina och andra långväga gäster. De kommo äfven och jag blef
så glad att jag ej kan säga det, då jag återsåg mamma och
dem alla, ty jag hade knappt någonsin varit så länge som nu
skild ifrån dem. När jag fått tala litet med mamma om Undine
blef jag lugnare, ty mamma föreställde mig att det vore ovänligt
af mig att göra den snälla tant Emelie emot, att jag derför
borde öfvervinna den motvilja för att uppträda, som hon visst
ej ogillade hos mig, och påminte mig att jag ju delade lott
med de fyra andra flickorna, hvilka lugnt underkastade sig sitt
öde. I allmänhet tyckte mamma visst icke om qylika
tillställningar, men den här skedde ju för att visa tant Ulla Brandelia
en uppmärksamhet, och endast derpå borde vi nu tänka.
Der många gäster äro samlade blir alltid knappt om
utrymme, och nu fanns det en sofplats, för hvilken alla de äldre
fruntimren i sällskapet hyste en stor panik, nemligen i samma
rum der kamrerskan Parlander skulle logera. Bemälda fru,
hvilken en spefågel i tiden gifvit namnet „tant Slammertacka“,
hade en underbar förmåga att undvara sömn, blott hon fick
något olycksoffer till åhörarinna. Mamma, som märkte att tant
Ulla såg litet fundersam ut, erbjöd genast att jag och Gustchen
skulle ligga hvar sin natt inne hos fru Parlander.
„Ungdomen sofver så godt, den låter inte hålla sig vaken
då Nukku Matti kommer“, menade mamma vänligt, och nu
skulle det till först bli min tur.
„Han ser bra hygglig ut, er student!“ hviskade Eva till
mig „månne han dansar?“
»Jag vet inte, men Gustchen vet det kanske“, svarade jag;
och Gustchen visste det, visste till och med att han valsade
riktigt bra, ty de hade tagit sig en sväng der hemma ,„för att
fördrifva sin orolighet“, som Annas sköterska brukade sjunga i
en gammal visa om en „fröken Malena“, då Axel och jag så
grymt lemnat dem åt sitt öde.
Och nu skildes man åt för natten och „mitt elände“, som
flickorna beklagande kallade det, skulle börja. Jag var likväl
så sömnig och trött efter dagens mödor, att jag i mitt sinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
