Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
»Jag hör Gustchens röst, der äro de!“ ropade Ulrik, „hvad
är det ni så ifrigt afhandla, bekänn vackert!“
„Åh, vi talade bara om huru hyggliga vi skola bli när
vi bli gamla mamseller“, svarade den aldrig försagda Gustchen.
„Derpå tviflar jag alls inte“, sade Ulrik; „det vore rätt
så godt att ni straxt inrättade ett nunnekloster och gjorde mig
till er biktfar. Men det är sannt — jag måste störa conclaven,
ty moster Ulla låter bedja Elsa komma in“.
Solen brände hett, men det var svalt och skönt under
trädgårdens lummiga lindar, och nästan alla de yngre i sällskapet
hade slagit sig ned der. Sedan vårt första samtal, då vi efter
näckrosplockningen gingo upp ifrån stranden, hade Bernhard Hjelm
och jag ofta talat med hvarandra, och det var icke utan att Saida
L. såg litet snedt på mig derför, emedan hon sjelf gerna
uteslutande fängslat honom. Matbud kallade oss till middagen just
som Gustchen och jag voro midt i ett trefligt samtal med honom
om Helsingfors, vårt aldrig skådade längtans mål, dit pappa lofvat
oss att få resa då Axel förvärfvat den akademiska lagern, om
studentsång och studentlif, om promotionerna och vårt lands
framstående män, och vi kunde aldrig tröttna att höra honom
tala om professor Topelius, ty ehuru icke synnerligen belästa
kände vi Ljungblommarna och Runebergs dikter nästan utantill,
och det var i våra ögon ett stort personligt företräde hos
Bernhard Hjelm att han både sett och talat med vår älskade skald,
likasom det ansenligt höjt Clas Holms aktier i våra ögon att
han som Borgåbarn kunde berätta så mycket om Runeberg.
Samtalet fortsattes likväl mellan häradshöfding Hjelm och
mig vid middagsbordet, der vi voro grannar. Det var ett
storståtligt bord och dukadt i den på gården inrättade stora löfsalen,
som var försedd med tälttak. Slutligen kommo skålarna; prosten
höll ett mycket vackert tal till tant Ulla och alla voro rörda,
sjelfva tant Parlander, som märkvärdigt nog för en gång teg,
bjöd till att frampressa några rörelsens tårar och grinade dervid
så förskräckligt, att det höll på att narra oss unga att brista i
skratt, och skrattet kunde ej längre hejdas, då gumman i
misshugg tog servietten i stället för näsduken och torkade sitt frodiga
anlete. Efter talet uppstämdes trenne hurrarop för tant Ulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
