Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
gerderoben till venster om dörren“. ÖOch Ulriks knarrande stöflar
närmade sig mitt gömställe.
Nu voro goda råd dyra! Till venster stodo galoscherna —
jag kröp i hörnet till höger om dörren och gömde mig så godt
jag kunde bland kläderna. Ulrik uppläste dörren och böjde sig
pustande ned för att taga de reqvirerade fotplaggen. Jag vågade
knappt draga andan af fruktan att bli upptäckt. Nu stängde
han dörren — jag andades ut — han gick några steg men
utbrast plötsligt:
„Det skulle vara gredelint foder i dem och här är ju
rödt;“ Och åter ryckte han upp garderobsdörren. I förskräckelsen
lät jag klädningen som jag höll på armen falla.
„Jag tyckte något rörde sig här“, sade Ulrik; „ah, det
var lite krimskrams, som föll ned af luftdraget, ser jag“.
Ändtligen knarrade hans stöflar utför trappan och jag var
fri från mitt fängelse. Het och röd som en kräfta, kastade jag
hastigt klädningen på mig och skyndade ned. Alla voro färdiga
till uppbrott då jag kom ut på trappan, och ingen utom Elsa
märkte min starka färg.
„Stackars Eva, hvad du är varm!“ sade hon. „Fick du
söka din klädning, efter du dröjde så länge der uppe i de heta
rummen?“
„Ja“, svarade jag blott, men berättade sedan, då vi kommit
på väg, om mitt äfventyr för Elsa och Gustchen, alltsammans,
blott ej hvad Bernhard Hjelm sagt.
Hvem har ej någon gång skrattat, skämtat, lekt och
sjungit på en landtlig utfärd? Den som icke gjort det vet heller
ej hvad det vill säga att ha riktigt roligt. När solen sjunkit
lägre och det blifvit svalare sprunga vi „enka, sista paret ut“
på den gröna stranden, och först efteråt kom jag att tänka på
huru egendomligt det föll sig att Axel alltid var Evas, Clas
Holm Gustchens, och häradshöfding Hjelm mitt par i enkleken,
huru mycket de andra än bjödo till att åtskilja oss.— —
Men äfven den gladaste qväll har ett slut, fast man gerna
vill tänja ut den i det längsta. Tanterna, som i dag varit vid
helgdagshumör, började tala om aftonfukten, till afsked sjöngos
några vackra qvartetter i det djupa borghvalfvet, som ännu fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
