Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - X. »Man skall förfölja eder — och sätta eder i fängelse»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Man skall förfölja eder —
och sätta eder i fängelse»
Sjung högt halleluja nu alla,
trots Satan, hans anhang och garn.
Ty vad som vi än här få lida,
ej nederlag lida Guds barn.
Av blodet och elden vi värmas,
tills seger oss Herren skall ge.
Ja, Jesus, vår konung, i täten
går jämt för sin trogna armé.»
Från fängelserna skrevo dessa fångar för Kristi sak de mest gripande
brev om undergivenhet för Guds vilja och glädje över att få lida för
Jesu namns skull. Somliga blevo också till välsignelse för medfångar
och fängelsepersonal. Följande berättelse av dåvarande kapten Ida
Ågren skildrar en officer i ett fängelse med sympatiskt stämd personal:
»I Vimmerby hade vi en härlig tid. I september månad 1889 fick
jag besök av stadsfiskalen i staden. Han kom för att inkassera de böter,
som ådömts mig i Strömstad för överträdande av mötesförbud efter
visst klockslag på kvällarna. Då han hörde att jag ej kunde betala,
frågade han vad vi skulle göra. Jag svarade att det var väl ingen annan
råd än att gå samma väg som flera av mina kamrater gått före mig i
liknande situation och i fängelse avtjäna de mig ådömda böterna. Nu
var det så att i Vimmerby icke fanns något fängelse för brottslingar,
utan sådana måste forslas till Västervik. Den vänlige stadsfiskalen
frågade när det kunde vara lämpligt för mig att resa dit. Jag svarade
att det kunde jag göra när som helst. Han tillade: ’Ja, nu ha vi
marknad i början av veckan, så att jag ej har någon konstapel att ledsaga
er, utan vi få vänta tills marknaden är över.’ Sista marknadsdagen, då
jag var ute och sålde ’Ropet’ bland folket, kom stadsfiskalen till mig
och frågade: ’Kan fröken följa med i morgon till Västervik?’ Ja, det
kunde jag. Nästa dag inställde jag mig hos polisen, och en konstapel
beordrades att ledsaga mig. Han var klädd i sin uniform och jag i
Frälsningsarméns jämte bonnett. När vi så stego upp på tåget,
uppmanade min fångvaktare mig att gå in i damkupéen för att, såsom
han sade, ej behöva vara i hans sällskap. Framkomna till Hultsfred
skulle vi byta tåg, varför vi hade att vänta en timme. Där träffade
fångvaktaren en bekant, och jag hörde dem komma överens om att gå bort
och dricka kaffe, medan de väntade på tåget. Fångvaktarens civile
bekante frågade då: ’Var skall du då göra av din fånge?’ och fick till
svar att fången nog skulle sköta sig själv. Och så lämnades jag ensam
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
