Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banbrytare och förgrundsfigurer
talat, sleto de troende fjädrarna och plymerna ur sina hattar, och efter
de stora helgelsemötena brukade det vara en hel skörd av ringar,
armband o. d., som offrats för Herren, kvar på botbänken.
Jag har ett mera lugnt temperament, och det har därför till exempel
aldrig legat för mig att gå ut på gator och krogar med ’Ropet’, men jag
har däremot med glädje ägnat mig åt fiskandet i eftermötena. Detta har
jag känt som min främsta uppgift. Och så har jag i tjugu års tid arbetat
i söndagsskolan! Det har varit en tid, rik på välsignelse. Min förut
omtalade moderliga vän sade en gång till mig: ’Du, Selma, skall aldrig
fordra något för egen del av någon människa utan endast giva ut’. Det
var ett gott råd, som jag försökt att följa. Jag har fått erfara att efter
ett osjälviskt utsående i kärlek kommer en rik skörd. Jag har försökt att
stå trogen och hålla samman, då söndringar av ett eller annat slag hotat.
Då jag nu blickar tillbaka på de gångna åren, kan jag säga att genom
förbindelsen med Gud och arbetet i hans tjänst har lycka och välsignelse
tillförts mig. Idel godhet och barmhärtighet har följt mig hela vägen.»
Fanjunkare Selma Olsson, som under de gångna åren genom sin djupa
gudsfruktan, sitt stilla väsen samt sin fasta viljekraft och sin uthållighet
utövat ett stort inflytande i sin kår, frånträdde år 1929
fanjunkarställ-ningen, som hon då innehaft i det närmaste 30 år.
Fanjunkare Elin Wångberg, Uppsala, är en av sin kårs veteraner.
»Wångberg är ett krigarnamn, ty farfar var dragon», påpekar fanjunkaren
gärna i samtal om sitt liv. Yngst av nio syskon växte Elin Wångberg upp
under ganska knappa omständigheter. Arbete och hårt arbete, det är vad
som står för hennes minne från tiden hon tillbragte i hemmet, »och jag
minns särskilt hur jag en vinter, då far var utan arbete, vid ett tillfälle,
då jag såg mor gråta, helt förtröstansfullt sade till henne: ’Gråt inte,
mor, för jag har bett till Gud om att far skall få arbete!’ Fastän mor ej
talade med oss om Gud, var hon dock kyrkligt from, och det kunde ofta
hända att hon, då vi barn sutto och läste någon psalm vi fått i läxa,
rättade oss, när vi läste fel, ty psalmboken hade hon läst som
andaktsbok, så att hon kunde den utantill från pärm till pärm.»
Elin brukade besöka missionsföreningens söndagsskola, understundom
även dess förmiddagsgudstjänster. Men någon kallelse till frälsning
förnam hon ännu icke. Den kom till henne genom Frälningsarmén, som år
1883 »öppnade eld» i Uppsala.
Vi låta henne själv skildra sitt sammanträffande med den då helt
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
