Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
okända rörelsen. »Jag kom just från mitt arbete, då jag på Ladugatan
(nuv. Skolgatan) fick se en hel samling människor. Det lyste rött och
ljöd som musik av trumpeter och cymbaler. Det var det första
frilufts-möte Armén höll i Uppsala, varvid grundstenen lades till deras första
lokal, den s. k. Arken. Det var många, som vid det tillfället fingo första
stöten till sin omvändelse. Mitt intresse vart också väckt, och jag blev en
flitig mötesbesökare. Möten höllos en tid i Svartbäcksgatan 40, men där
var alltid så mycket folk, att jag ej kom längre än i trappan och fick
nöja mig med vad jag där kunde uppfånga av talet och sången. Men i
december började Frälsningsarmén hålla möten i teatern och fortsatte
därmed även på nyåret 1884, tills den nya lokalen togs i anspråk. Det
var alltid fullt hus, och många voro de som hörsammade uppmaningen
att gå upp på scenen och böja sig där till ett tecken på att de önskade
bli frälsta.» Bland dem som den sista kvällen Frälsningsarmén höll möte
där vandrade fram dit för att fatta sitt avgörande för Kristus var också
den sextonåriga Elin Wångberg.
Kort därefter blev hon rekryt och den 18 februari 1884 soldat. »Jag
fick mitt vita rekrytpass utbytt mot ett rött, och med armésköld på
blusen, ett par stora F på kappkragen och halsduk på huvudet beredde jag
mig att gå till ’Arken’ för att för första gången intaga min plats på
plattformen. Men när jag skulle upp, kom en sådan fruktan över mig.
En av mina forna skolkamrater, som någon tid förut blivit
frälsningssoldat, räckte ut handen till mig, då hon lade märke till min ängslan,
och hjälpte mig upp på plattformen, och sedan har jag aldrig velat gå
därifrån. Underbara ting har jag också där fått bevittna. Stora skaror
ha samlats till mötena, ooh åter och åter har plattformen omringats av
frälsnings- och helgelsesökande.
I de första tiderna talades det mycket om nödvändigheten av att offra
allt, och ofta fick man i helgelsemötena se människor komma till
botbänken för att där lägga av plymer, ringar eller andra prydnader, som
man ej kände det förenligt med sin ställning som kristen att bära. Jag
minns hur jag sörjde över att jag ingenting hade att offra. Men efter
någon tid gick det upp för mig att det viktigaste var att frambära sig
själv, det egna jaget, den egna viljan. Och så fick jag komma och möta
Gud på ett nytt och härligt sätt och inviga mig till hans tjänst.»
Det första tillfälle Elin Wångberg fick till mera aktiv tjänst var som
medlem i en hornmusikkår, bestående av sex kvinnor, som startades
omkring år 1887, men »den upplöstes snart», tillägger hon med en humo-
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
