Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stadsläkarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betala er för er oro och således mer för herrn i huset än för
drängen; — de fattige äro de bästa patienterna, ty Gud betalar
för dem, sade Boerhave. — Öppna så många döda ni kan;
håll ständig journal över väder och patienter; studera flitigt
själens anatomi. — Medicinen har sina fariseer lika väl som
religionen; var icke utav dem utan resonera med kvacksalvare,
käringar och vem som helst, som sett sjuka eller varit det, och
håll er en Quackbok; var simpel i preparationen även i
galeniska; offra icke för mycket åt patientens smak; hade icke alla
läkemedel varit osmakliga så hade de längesedan flyttat ut i
köket och varit förlorade för apoteket; nyttja sällan tinktur av
brännvin; kultivera och nyttja så många inhemska medel som
möjligt, vem vet hur många ännu kunna uppfinnas!»
Ur samma nummer av tidskriften må ock anföras en
Carlanderanekdot: Han hade låtit införa en notis, hur koksalt
botar blodhosta. Därtill fogade han den äkta Carlanderska
reflexionen: »låt icke det förskräcka er, att en käring lärt oss
detta.»
Under sin första vistelse i Göteborg trivdes Carlander långt
ifrån väl med förhållandena därstädes. Han saknade framför
allt sin »Societet» i Stockholm, en läkarsammanslutning som
han själv var stiftare av och som närmast avsåg ventilering av
medicinska och kollegiala spörjsmål. Den Carlanderska
societeten har nyligen varit föremål för en intressant studie av
doktor Håkan Nordlund.[1] Carlander tyckte sig efter sin
förflyttning ner till Göteborg icke utan skäl råkat rakt in i det
litterära barbariet, i ett samfund, där oxstek och porter voro
förmer än allt annat i tillvaron, och vars borgare ej syntes
kunna begripa, att en karl kunde ha bättre att göra än »äta,
prata och spela». Det blev dock snart bättre ställt för
Carlander, när han hunnit knyta fasta vänskapsband med sina
förträffliga kolleger på platsen, doktorerna Dubb och Evert
m. fl., och dessutom vann en omfattande praktik. Praktiken
blev efter som åren gingo till och med allt för omfattande.
Efter tjugo års oförtrutet arbete i de lidandes tjänst kände sig
den då endast 54-årige mannen alldeles uppgiven, utsliten och
trött både till kropp och själ, samt fann det nödvändigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
