Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sig Folkesons historia - 4. Vargarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARGARNA
35
hornen smattrade så roligt. Skallrorna knarrade så
lustigt. Det skallade från dreffolket: olii! oha ! Och
hvad det knastrade i grenarna sen ! Hvad det glänste
af vapen och vajade af plymer! A, där var nog så
vackert. Men folket frös, ty det hade intet att
elda med.
Nu rådde ej storjakt i skogarna, utan timmermansyxor och sågrassel ljöd dagarna i ända. Nu
talade knakande brak om att en ny herre satt på
Marsjö: Sig Folkeson.
Det var tredje vintern Sig Folkeson ägde går
den, och det var året efter han låtit hugga i skogarna
österut. Det var just samma år som ufvar och örnar
måst draga bort från gamla jaktmarker och seger
ställen, som räfvar och gräfsvin måst vika från
fäders vindfällen och lyor, som vargarna sågo sina
stigar trampade af yxmän och sågare.
Det var den tredje vintern, och vintern var
bitande kall med frusen snö och förfärliga nattfroster.
Det var en sådan vinter som band Simlången i
starka isbojor, så att man kunde åka klingande släd
parti öfver hela sjön från Tirsholm ned till Mars
gård. Jag har hört om ett sådant slädparti hur
bjällrorna spelade lusteliga och fagert, utom just
under brohvalfven där klangen blef dof som en
orgelton i en kyrka och där hofvarnas tramp ljöd
som dånet från en aflägsen stormklocka. Damerna
vågade aldrig skratta då färden gick under hvalfven.
Det var en sådan vinter som visst nu hör till
sagorna blott, då eldar brunno vid korsvägar och
broar för att färdenärerna skulle få tina upp sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
