Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Gutalagens stadgande om mandråp och vårt äldsta kända rättsdokument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Freden gällde från närmast påföljande påsk ett år framåt.
»Han har under den tiden frihet att stanna inom sin fredskrets
eller fara utomlands till heliga män för att sona sina
synder. Have i sådant fall åtta dagars frist att fara till skepps,
och fare så i fred sin pilgrimsfärd. Och när han kommer
tillbaka, då have ock åtta dagars frist att fara till sin
fredskrets i fred.»
Dråparen och den dräptes hämnare fingo ej bo i samma
gård eller besöka samma kyrka. Efter ett års förlopp skulle
dråparen erbjuda målsägaren mansbot. Vägrade denne att
mottaga böterna, så ägde menigheten på tinget att råda över
dem, och dråparen skulle vara saklös. Men — heter det —
»vill han ej erbjuda mansbot, då skall landet döma honom
fredlös. Samma påföljd drabbar den, som ej håller sig inom
sin fredskrets. Ingen förbön gälle i slikt fall.»
Gutalagens bestämmelser om mansbot för den dräpte och
fredskrets för dråparen bära vittne om kristen påverkan.
Men äro de också av kristet ursprung? Den frågan är
besvarad på en nyupptäckt runristning från 800- eller
900-talet, alltså från hednisk tid.
Den märkliga runinskriften finns på en berghäll vid gården
Oklunda i östra Husby socken ett par mil öster om
Norrköping, alltså i Rökstenens minnesrika Östergötland, och
ristningen är gjord med samma slags runor som på denna
runstenarnas konung. Den lyder sålunda: »Gunnar ristade
runor dessa. Han flydde saker [till ett dråp] och sökte vi[1] detta. Och han fick [straffet] undanröjt, och han band
förlikningen.[2] Vi-Finn ristade detta.»
Överflyttas stenstilens korthuggna ord till begriplig
nutidssvenska, så få de följande lydelse: »Jag Gunnar, som ristat
dessa runor, hade begått ett dråp och flydde till denna
offerlund. I skyddet av helgedomen träffade jag uppgörelse om
förlikning med målsmannen och sonade min skuld. Denna
förlikning har jag nu fått lagligen fastställd.» Att så skett,
har bekräftats därigenom, att Vi-Finn, d. v. s. Finn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
