Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Den sista spillran av Sveriges Östersjövälde - En svensk insats i stormakternas kamp om kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
starkare skäl talade mot ett återköp: Sverige hade förminskats
och försvagats, Tyskland åter enats och stärkts. Det hade
vuxit ut till Europas kraftigaste stormakt. Därtill kom
ytterligare, att Sverige levde på god fot med denna makt. Inte
heller hade man i Sverige förgätit, att det på bägge hållen
vid underhandlingarna 1803 hade varit en underförstådd sak,
att förpantningen faktiskt var menad som en slutgiltig
försäljning.
Kort och gott: det hela var egentligen så klart, som det
kunde vara. I sista stund gick det emellertid en smula
storpolitik i frågan. Vid 1900 års riksdag motionerade den gamle
ståndaktige skandinavisten S. A. Hedin om att Sverige skulle
försöka förmå Tyskland att till Danmark avstå Nordslesvig
mot att svenskarne avstode från sin obestridligen formella —
men också endast formella —- rätt att inlösa Wismar.
Motionen avslogs visserligen, men Hedins världsfrämmande plan
väckte en viss misstänksamhet i Tyskland. Möjligen anade
man andra stormakters dunkla spel bakom blotta tanken på
att en utländsk makt åter skulle slå sig ner på tysk mark.
I själva verket löstes frågan 1903 i största sämja. Svènska
regeringen avslöt med riksdagens bifall ett fördrag med den
tyska, som gick ut på att inlösningsrätten icke skulle begagnas.
Så »förlorades» 1903 den sista besittning, Sverige erhållit i
Westfaliska freden 1648.
En svensk insats i stormakternas kamp
om kolonier.
Att Sverige fullständigt stod utanför den allt häftigare
kampen mellan stormakterna om kolonier medförde ett
uppdrag åt vårt land, som kunnat bli krävande nog, men som
lyckligtvis löstes utan större svårighet. Det gällde Samoaöarna
i Stilla havet. Både England, Tyskland och Förenta staterna
fikade efter dessa öar; och för övrigt ville infödingarne också
ha ett ord med i laget. En hövding med namnet Malietoa
lyckades 1879 göra sig till konung över hela Samoaarkipelagen.
Emellertid råkade han i krakel med de utländska makternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
