Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Strindberg och Frida Uhl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG OCH FRIDA UHL.
465
ser på herr August Strindberg, inte artigt behärskad som en
väluppfostrad ung dam av societeten utan som ett
övergivet, förlorat mänskobarn, som plötsligt bland tomt glitter
har funnit nyckeln till livets port. I det nyktra lampskenet
ser han inte det minsta spöklik ut längre. Håret är inte grått
utan mörkbrunt. Han stryker lätt över det med handen,
och vid beröringen står det som elektriserat och fladdrar
lockigt i flockar kring hans jättepanna, ögonen äro inte
grå utan gnistra och stråla i blått, och strängheten över
kinderna mildras av den mjuka munnen och ett par
formligen koketta små mustascher.» Hans blick hänger fast vid
hennes.
Strindberg lägger av slängkappan och stannar. Snart äro
de inbegripna i ett förtroligt samtal om vad dessa båda
innerst ensamma människor genomlevat och om sina drömda
framtidsplaner; och Frida Uhl utbrister för sig själv: »Där
har jag nu min befriarel Aldrig förr har jag träffat en
människa, som kunde befria så som han; och aldrig förr har jag
sett en människa, vid vars blotta åsyn jag så lätt får tårar
i ögonen.» Nu har hon äntligen funnit något att tillbedja.
Nu ler och jublar det inom henne: »Den som känner August
Strindberg, han har åter något att se upp till!»
Men när hon nästa gång träffar den nordiske diktaren, har
han glömt bort, vem hon var. Snart äro de dock som gamla
bekanta igen. Han följer henne hem och blir bjuden till
henne följande afton. Det blir en oförgätlig stund på tu
man hand. Sedan träffas de ofta. Och han spelar gitarr
för henne. Han känner, hur i hennes sällskap de onda
andarne upphöra att förfölja honom. »Jag måste», skriver
han till henne, »träffa Er var dag, också med risk att
kompromettera Er. Och om jag skulle ha komprometterat Er, så
försäkrar jag Er: jag är beredd att ge Er ali hederlig
gottgörelse, som kan fordras av en man av ära! Är det tillräckligt?»
Frida Uhl tänker: »Att bli hans hustru är jag inte värd.
Uppriktigt sagt, så känner jag inte den dödliga, som vore
värd det.»
Men Strindberg har nu kommit i det stadiet, att han
håller på att bli vansinnig av kärlek — bedyrar han. Och hon
tänker om honom: »Du store ande, du stora hjärta, som har
rätt, även när du har orätt–-. Helst skulle jag vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
