Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Drottning utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarpsinniga undersökningar har det lyckats Bildt att finna
nyckeln och tyda deras gåtor.
Den kvinna, som här med fullkomlig öppenhjärtighet
utgjuter sin själ för vännen, är en helt annan än den stolta
drottningen, som med djärvt mod trotsade en hel värld. I dessa
brev, ämnade för intet annat öga än hans, avslöjas kvinnan.
»Höghet och obändig självsäkerhet ha glidit av henne som en
kappa», säger en författare. »Hon står inför mannen, som
vunnit hennes tillgivenhet, avklädd sina kungliga
företrädesrättigheter, som hon så högt värderat.» Hans vilja har
blivit hennes lag, och utan honom har livet inget värde för
henne. Vanligen avslutar hon sina brev med en eldig
försäkran om trohet intill döden och uttalande av
förhoppningar, att mottagaren skall förbliva lika trogen. Men
stundom blanda sig däri ångestfyllda aningar, att skilsmässan
förändrat hans känslor.
Då Azzolinos brev till drottningen ej finnas kvar, kan man
tyvärr icke bedöma, i vilken mån hennes farhågor ha skäl
för sig. Det förefaller dock, som om han skulle under hennes
frånvaro ha tagit sig för att gå grundligt till rätta med sina
känslor och kommit till den slutsatsen, att hans ställning
krävde deras dämpande. Huruvida det var samvetets röst,
som talade, eller den ärelystne prelatens fruktan för att
skada sina framtidsmöjligheter, vare osagt. Det synes troligt,
att han för Kristina framställt saken på det förstnämnda
sättet, men att hon snarare misstänkt det senare, att döma
av den gäckande, hånfulla ton, vari hon talar om hans på
senare tid utvecklade helighet.
Särskilt intresse tilldrager sig ett brev, vari Kristina, i
anledning av något, som Azzolino nyss förut skrivit till henne,
yttrar sig på följande sätt: »Min föresats är med Guds hjälp
att aldrig förtörna Honom och att ej heller någonsin giva
Eder anledning därtill. Detta beslut skall dock icke hindra
mig från att älska Eder in i döden; och eftersom Er
gudaktighet befriar Eder från att vara min älskare, befriar jag
Eder från att vara min tjänare, ty jag vill leva och dö som
Er slav.» För en kvinna, som skriver så till den man, hon
älskar, kan kärleken näppeligen ha några hemligheter mer.
Säkert får man dock anse endast ett: om Kristina
någonsin helt hängivit sig åt en man, så var det åt Azzolino.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
