Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Karl X:s första krig mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt förrättande gjorde en fullkomlig berättelse och viste
Hans Majestät isens tjocklek uppå åtskillige ställen och
därhos försäkrade, det jag Hans Majestät igenom Guds hjälp
med arméen utan skada ville överbringa på Låland, blev
Hans Majestät så över måttan glad, så Hans Majestät slog
bägge händren ihop och sade: ’Nu, bror Fredrik, skola vi
talas vid på god svenska!’ Lät alltså genast spänna för sin
vagn och befallte mig äta av sitt bord och följa Hans
Majestät sedan att överlägga detta viktiga ärende med K. G.
Wrangel.»
Men Erik Dahlberg fick »en svår och mycket farlig natt»,
ty Wrangel avrådde bestämt från övergång, »förebärande så
många otålige farligheter, som Bälten med sig förde».
Detsamma gjorde den danske stormannen Ulfeld, som för en tid
sedan gått i svensk tjänst. Det blåste upp till full storm,
och luften kändes mild och regndiger. Tänk, om stormen
skulle bryta upp isen, då armén vore långt ute på Stora
Bält! Det hade sett betänkligt nog ut att komma över det
smala Lilla Bält. Wrangel framhöll, hur mycket tryggare
det vore att invänta öppet vatten och övergå med flottans
hjälp. — Erik Dahlbergs dagbok fortsätter:
»Hans Majestät hade så när låtit sig av dem övertala och
gick därmed till sängs uti sin kammare. Men jag var hos
dem i en farlig skola, såsom den som styrkte igenom mine
berättelser Hans Majestät att fatta sådane sällsamme och,
såsom de sade, skadelige och farlige beslut.»
Men i sitt sovrum fick Karl Gustav ingen ro för tankarna,
som jagade honom. Knappt hade Dahlberg hunnit inom
dörren till sitt härbärge, förrän ett bud kom och kallade honom
till konungen. »Säg på Ert samvete», sade Karl Gustav, »kan
armén gå över, och vill Ni råda därtill?» Dahlbergs svar blev:
»Med mitt huvud ansvarar jag för att jag skall föra arméen
över, även om Ers Majestät hade med sig tre gånger hundrade
tusende man.» — »Nåväl», utbrast konungen, »I skolen ock
så göra, och jag vill i Herrans namn gå på, Wrangel och
Ulfeld må säga vad de vilja. Deras mening kan vara god, men
detta tillfälle är alltför kosteligt att låta så gå förbi.» — Det
var, såsom hävdatecknaren F. F. Carlson säger, »ett av dessa
ögonblick, då århundradens öden väga på ögonblickets beslut
i en människas själ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
