Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Situationen är troligen enastående i krigshistorien: en
överbefälhavare, som, med fienden mot sig, ber sina officerare
fråga de menige, »vad de äro sinnade att göra»! Och detta
i en stund, då det gällde karolinernas vara eller icke vara, då
det gällde seger med utsikt till räddning eller kapitulation
och ett långsamt borttynande i neslig fångenskap, i en stund
alltså, då det framför allt hade behövts ett kort och skarpt
kommando. Ty i ett sådant ögonblick bero tusendens liv
och ära på en enda mans viljestyrka.
Men Lewenhaupt hade förvandlat svenska hären till en
omröstande folkförsamling, och »omröstande härar äro», för
att tala med en Karl XII:s-forskare, »en styggelse både inför
härskarornas Gud och inför människor».
En olycka var, såsom Karl skriver om dessa händelser i sitt
förut citerade brev till systern, att han icke direkt givit samtliga
generaler och överstar del av de order, han lämnat
Lewenhaupt, ty då hade, säger konungen, »aldrig någonsin det kunnat
hända, som skett är». Nu visste ingen av dem, vilken väg armén
hade order att gå. »Jag hade», säger konungen, »i tankar
att säja dem alla till därom; men som mycket småsysslor
och beställningar föreföll och jag därhos måste käbbla med
åtskilliga och hade därhos till göra med fältskärernas
förbindning, alltså glömde jag bort säja så ordenteligt åt alla
till om orderna, som jag hade bort; och det var stort fel av
mig. Dock kan något entskyllas,[1] eftersom jag var blesserad
och ibland måste laga om foten; så kunde snart något falla i
glömska, helst åtskilliga av dem, som friske voro, mycket
litet påminte utan sökte allenast beklaga sig, som den
gången var helt onödigt och mycket skadeligt.»
Efter överläggningen mellan Lewenhaupt och
regementsbefälet redo nu officerarne var och en till sin avdelning för
att fråga de menige, vad de ville göra.
Situationen vid de regementen, som den förut anförde
fänrik Piper nu såg, beskrives av honom på följande sätt:
»Man såg då manskapet ligga i gräset bakom sina
tillsammanskopplade hästar med sine små böneböcker att befalla sig
i Guds händer. Därpå hölls korum och befalltes sitta upp,
då alla gjorde sig färdiga till attack.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
