Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Sveriges krafter växa under Arvid Horns och ständernas vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nitiske prosten Nils Grubb i Umeå inlämnat en skrift med
klagomål över de bedrövliga följderna av dryckenskapen,
vilken gripit omkring sig i hans landsända till den grad, att
»ingen kyrka funnes, varest icke någon brännvinskrog vore
inrättad, där kyrkfolket berusade sig». Han yrkade därför
på ett allmänt brännvinsförbud, så att ingen finge »varken
hava, sälja eller supa brännvin».
Riksdagsmännen insågo dock det omöjliga i ett totalförbud.
Tanken därpå framkallade särskilt högljudda protester från
bönderna på riksdagen, vilka bedyrade, att »brännvinet vore
för dem det endaste medikament» — för att inte tala om
all den nytta de hade av dranken, för boskapens utfodring.
Några lagstiftningsåtgärder blev det därför ej av varken vid
denna eller nästföljande riksdag, men år 1731 ingrepo
ständerna för första gången mot den farliga drycken. Då
genomfördes en sträng skillnad mellan brännvinsbränning för eget
behov och bränning till avsalu. Husbehovsbränningen blev
tillåten endast för dem som ägde minst ett fjärdedels hemman
samt för sådana borgare i småstäderna, som väsentligen
livnärde sig med jordbruk. Alla andra fingo hädanefter
skaffa sig sitt brännvin från krogar eller utminuteringsställen.
Dessa voro i sin tur skyldiga att taga varan från brännerierna,
av vilka endast ett begränsat antal skulle få upprättas. All
tillverkning av den farliga drycken drabbades av en ganska
dryg avgift, »som endast komme brännvinssuparen till
last».
Men inte förmådde den nya lagen just mycket hejda
superiet. Den blev också flere gånger ändrad under den
närmaste tiden.
Bland lapparne hade brännvinet särskilt gjort mycket
ont, och Nils Grubb delar med vederbörande landshövding
förtjänsten av att ha lagt ständerna på hjärtat att söka bota
både detta och andra kulturella missförhållanden bland
vildmarkens barn. Så kom det sig, att 1723 års riksdag
hemställde till Kungl. Maj:t om åtgärder först och främst
mot »den beklageliga stora fåkunnighet i kristendomen,
varuti lapparne sväva». Visserligen gjorde rikets »utblottade
och beträngde tillstånd» det omöjligt att gripa sig verket
an med allt det eftertryck, som behövdes, för att »det arma
folket utur det hedniska mörkret måtte opphjälpas», men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
