Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Folkgunsten förbytes i missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för högmålsbrott, där författaren skulle vara medansvarig.
Den nya åtgärden motiverades av konungen därmed, att det
var boktryckarnes vinningslystnad, som drev dem att utan
försyn offentliggöra allt det klander och förtal, som
författarne nedskrevo. Samtidigt skärptes straffen för
tryckfrihetsbrott.
Den nya förordningen var i själva verket ett dråpslag mot
tryckfriheten, ett dråpslag också för alla dem i Sveriges land,
som hoppats på en utveckling i konstitutionell och frisinnad
riktning. De obefogade tvångsåtgärderna hämnade sig också
snart: den sunda och välbehövliga samhällskritiken
förstummades, men skandal- och smutspressen började i stället arbeta
igen. Första symptomet var tidningen »Välsignade
tryckfriheten», som började på våren 1781. Den utgavs av en
f. d. major Lund, som varit Sprengtportens anhängare vid
statsvälvningen i Finland men för subordinationsbrott dömts
av krigskollegium att mista tjänsten. Hans ansökan att av
nåd återfå den blev av konungen avslagen. Från den stunden
brann Lund av hämndlust mot Gustav, och då han nu grep
till pennan för att få sig levebröd, var hans plats given som
konungens oförsonlige belackare. Han fyllde sitt blad med
giftiga och hånfulla anspelningar på Högstdensamme men
inlindade dem alltid i underdåniga vördnadsbetygelser och
smickersöta fraser. Med begärlighet läste man litet varstädes
landet runt »Välsignade tryckfrihetens» karakteristik av den
romerske tyrannen kejsar Tiberius — vem den egentligen
åsyftade var inget tvivel om. Mycket uppseende väckte en
gåta, som i ett av de första numren uppställdes till
besvarande: »Vem är det, som lovar, vad han intet ger, och ger, vad
han intet lovat, som synes i början stor, på slutet liten, som
mest gynnar ungdom och är en plåga för åldern, som är full
med dårskap och dock tvingar mången att bli vis, som alla
smickra och som smickrar alla? Det är — — det är Tiden.»
Lund höll hela tiden sina giftiga insinuationer i en så
försiktig form, att han klarade sig för åtal. Men en dag företog
sig den forne majoren att förnärma den hetlevrade Jakob
Sprengtporten. Det skulle han inte ha gjort, för nu blev det
smörj. Det tog skruv. Lund svimmade av förskräckelse.
Och när han kvicknade till igen, tog han sin tillflykt till
Schröderheim, fick audiens hos konungen och bad Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
