Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han några år senare yttrade till Armfelt, »beröva mig mitt
livs lugn».
De orden avse icke så mycket oppositionen sådan den
framträdde i de offentliga debatterna och riksdagsbesluten, ty
dessa gällde ju icke konungens person utan själva
regeringssystemet, och därvidlag fingo hans rådgivare bära en god del
av skulden. Nej, vad som gav de oläkliga såren, det var den
hånfulla och föraktliga ton mot Gustav personligen, som allt
ifrån denna riksdag blev på modet bland en stor del av adeln
och krigsbefälet. Den härrörde ursprungligen från konungens
personliga fiender och en del unga brushuvud bland
oppositionen, vilka hatade honom såsom folkets förtryckare. Nu
fingo alla dessa av hätskhet uppfyllda människor tillfälle
att sammanträffa och smitta ned den stora adelshopen.
»På detta sätt skapades», säger Odhner, »den hatfulla anda,
den avskyvärda ton, som bar sina fördärvliga frukter i
Anjalaförbundet och andra sorgliga företeelser.» Och denna
hånfulla ton gick igen i de smädeskrifter på vers och prosa, som
i avskrifter cirkulerade kring land och rike, sedan den
berättigade kritiken i pressen med maktspråk tystats ned.
Men Gustav var icke den, som lät missmodet bryta ned
sig. Oppositionscheferna misstogo sig grundligt, när de
retade honom, när de föraktade honom som en vekling och
trodde, att hans eftergifter berodde på svaghet. De anade
icke på långt när all den förslagenhet och energi, varöver en
sådan natur som han förfogade. Han var som stålfjädern,
som kan pressas ned men alltid strävar att räta ut sig igen.
En sådan natur är det farligt att reta. Frankrikes
utrikesminister insåg också detta bättre än de svenska
oppositionsmännen. Han befarade, att Gustav nu skulle av sin förbittring
drivas till att ånyo omstörta styrelsesättet, och tillade:
»Han skulle nog kunna finna personer, benägna att förhjälpa
honom därtill.»
All Gustavs diktan och traktan går från denna stund ut
på att kväsa den adliga byråkrati, som tagit ledningen av
riksdagen och ville göra honom makten stridig. Han spejar
med fördubblad iver efter tillfällen att göra en kupp, som
åter skulle skänka honom folkhjältens roll.
Men i väntan därpå ämnar han icke ligga overksam på den
inre stridsfronten. »Söndra och härska!» blir här hans lösen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
