Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var uppfödd på sjön, hade mest levat på sjön och
förvärvat den erfarenhet, som gjorde honom till en av de
skickligaste sjömän. Hans moral var att vara hederlig man, hans
religion att dö med mod. Båtsmän gräto, då han kastades i
havet.
Hökenflycht hade i flera dagar haft en aning, att han skulle
bli skjuten, och talt därom som om en avgjord sak. Hustru
och barn lågo honom endast om hjärtat. Han tog mig en
gång avsides och sade: ’När jag blir skjuten, bed hertigen
komma ihåg, vad han lovat för dem, jag lämnar efter mig!
De hava då intet att leva utav. Det gör mig ont. Min lön
var allt, vad vi ägde.’ Hökenflycht klämde kraftigt min hand
och upprepade: ’Gör det!’ Jag lovade och gjorde det.»
Inget fartyg hade å någondera sidan tagit någon vidare
skada varken till skrov eller rigg. Förklaringen till de låga
förlustsiffrorna ligger däri, att de svenska besättningarna voro
så hårt medtagna av sjukdom, att de endast med största
svårighet förmådde utföra de många olika manövrer, som
krävdes före och under striden. Därtill kom, att en stor del av
manskapet var nytt och nästan oövat folk. Och ryska flottan
hade hela tiden hållit undan, så att de bägge motståndarne
aldrig kommit inom riktigt effektivt skotthåll för varandra.
Den ryske amiralen hade manövrerat i syfte att undvika en
avgörande strid, tills den eskader, som under vintern legat
vid Köpenhamn, hunne förena sig med huvudflottan. Han
visste också, att den svenska flottan för var dag, som gick,
blev allt mindre motståndskraftig till följd av sjukligheten
ombord. Därför hade ryssarne allt att vinna på att draga
ut på tiden.
Slaget vid Ölands södra udde hade blivit oavgjort. Det
skulle antagligen ha slutat med en seger för svenska flottan,
därest hela dess anfallskraft satts in i striden. Skulden för
att så ej skedde är Per Lilliehorns. När kanonaden var
slut, fråntog hertigen honom befälet och förklarade honom
arresterad.
Lilliehorn var, vad man på den tiden kallade, »en slät
officer». Han »saknade», för att citera Munthe, vår främste
nu levande sjökrigshistoriker, »både håg och fallenhet för
sjömanslivet. Oaktat sin äregirighet var han lat och förblev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
