Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en nitisk och redbar väktare av lag och rätt, en sådan som
alltid gick med rikets grundlagar och författningar i fickan.
Men han hörde aldrig till dem, som gjorde opposition för
oppositonens egen skull. Det allmänna bästa var alltid hans
ögonmärke. Från honom härrör det hårda omdömet om
Gustav, att han var »den bedrägligaste och trolösaste bland
människor».
Hans broder Lars von Engeström anför i sina »Minnen»
ett yttrande av Adlerbeth — »den mest opartiske man jag vet»
— fällt kort efter Gustavs död: »Bror, där var intet enda
ärligt hår på honom.» Adlerbeths liksom Fersens anteckningar
ge oss också en ofördelaktig bild av Gustav. Varken den
stolte aristokraten och förfäktaren av ständernas makt eller
Adlerbeth med sitt ideal från den stränga romartiden
förstodo sig på en så orolig och mångskiftande natur. Blott inför
den döende konungens självbehärskning faller Adlerbeth
till föga. »Alltid stor i motgången», säger han, »visade han i
själva verket ett mod, en sinnesstyrka, som var hans höghet
värdig.»
De största sympatierna fann Gustav under sin livstid hos
skalder och konstnärer, ty med dem var han andligen
besläktad. Han var en konstnärsnatur med en sådan naturs
fel och förtjänster, med det ömtåliga, växlande lynne, som
kännetecknar den ensidigt estetiska begåvningen. Hans
underbara tjusningsförmåga visar påtagligt sin verkan på en
sådan natur som Karl August Ehrensvärd. Fast han av både
politiska och personliga orsaker tillhörde oppositionen, var och
förblev Gustav för honom »den kvickaste, den ämablaste,
den briljantaste av nationen». Ehrensvärd blev alldeles
charmerad av sitt första möte med konungen i Finland på
sommaren 1789. Han skriver bland annat till sin hustru.
»Han tyckes verkeligen tro av allt sitt hjärta, att han haft
rätt och billigt i allt vad han gjort, och att adeln haft orätt.
När man ser och talar vid honom, är det, liksom man bleve
persvaderad, efter han själv så är eller tycks i själen vara’t.
Omöjligt att märka minsta förställning däruti.» Och när
konungen i mitten av juli i en slup kommer ut till Ehrensvärds
flotta, blir amiralens intryck: »Han flyger och far som en orre
men är hjärtans hövlig och söt.» Gustavs tanke var då — att
avsätta Ehrensvärd från befälet, fast han ändrade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
