Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skjöldebrand, som hörde till Gustav III:s fiender och till
dem, som trodde på de svartaste rykten om konungen, säger
ändå på tal om biskop Lindblom, som sedermera blev
ärkebiskop: »Att han förgudade Gustav III bör honom ej
förtänkas. Denne furste hade gåvan att göra sig förgudad och
förtjänte det i flera avseenden.»
Hedvig Charlotta, som givetvis påverkats i sina omdömen
av sin bästa eller, rättare sagt, enda verkliga väninna,
oppositionschefen Fersens dotter, har ej heller ryggat tillbaka för att
säga de fulaste saker om sin svåger. Men efter hans död kan hon
ej låta bli att uttala sin beundran för denne konung, som i alla
fall var huvudet högre än allt folket. »Det vore», skriver hon
i dagboken, »i sanning orätt av mig att vilja säga något ont
på den döda mullen efter en sådan hjältenatur, som Gustav
III onekligen var. Ty helt visst var han en både stor och
snillrik man, som skulle kunnat bliva jordens förnämste konung,
såvida han blott haft rättframhet såsom grundval för sina
handlingar.»
Och gå vi till Gustavs närmaste vänner, så möta vi så
entusiastiska uttalanden som K. G. Nordins eftermäle om
sin konung: »Salig konungen var en av de största människor,
jag känt: djup i stora saker, mild, förlåtande, klok och den
mest raisonable människa, med vilken jag någonsin haft att
göra.»
Själve den landsflyktige, frihetssvärmande Thorild offrade
från en främmande strand en tår åt minnet av »sin glada
ungdoms kung». Hans vilda republikanism hade förlorat
sig i beundran för tjusarkonungen, när han väl kommit
denne närmare.
Men sin höjdpunkt nådde gustavianernas hänförelse i
Sergels ryktbara skåltal för tjusarkonungens minne under den
fest, som han höll efter avtäckningen av konungens staty
år 1808. »Vår sol dränktes i blod» — så föllo hans ord —
»men hon har uppgått igen för att stråla i en annan värld,
ty sannerligen var icke Gustav den tredje en stråle av det
eviga ljuset!»
»Det låg ett skimmer över Gustavs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
