Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Husdjursskötseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad den för sina uppgifter ypperliga nordsvenska
hästen beträffar, så tycks det ha visat sig, att den icke lämpar
sig bra för korsning med en så tung häst som ardennern.
Här passar bäst gudbrandsdalskt eller annat mera livligt
blod. En av den nordsvenska hästens bästa egenskaper är
hans utomordentliga uthållighet och hans ovanligt livliga
skritt, som är ovärderlig i skogs- och fjälltrakter. Hela
djuret är för övrigt otroligt starkt i förhållande till sin storlek
samt utmärkt genom torrhet, spänstighet och energi. Det
står bi även med jämförelsevis klen utfodring och under
ogynnsamma förhållanden i övrigt. Beundransvärd är
också denna hästs förmåga att på egen hand taga sig fram i skog
och mark, i ur och skur, på svaga isar och igenyrda vägar.
Härtill kommer, att detta präktiga djur duger ända till
20 à 25 års ålder, medan ardennerhästen i regel är förbrukad
vid 16 à 17 år.
I fråga om uppfödning av hästar ha Skåne, Hälsingland
och Jämtland av ålder intagit en rangställning. I
Hälsingland ha hästarna alltid varit mycket mer omhuldade än
nötboskapen, som i gamla tider ofta svältföddes, så att den
såg ut »som smutsiga benrangel». Detta berodde, påpekas
det i en av hushållningssällskapets årsberättelser vid
mitten av 1800-talet, »helt naturligt därpå, att detta läns
allmoge under en så stor del av året haft sitt egentliga
hem på landsvägen, där den större eller mindre förtjänsten
uteslutande berott på hästens duglighet».
I Hälsingland fanns det riktiga hästkarlar, som inte
tyckte det var något bevänt med att köra eller rida en häst,
»som ej kunde gnägga och vara något bångstyrig under
sadel och sela» — för att använda en dåtida skildrares ord.
Därför gillade de icke vallacker och ston, utan hingstar
skulle det vara. Det fanns vid mitten av 1700-talet hela
socknar, såsom Järvsö och flere socknar utmed Ljusnan, »där
mest överallt hingstar brukades», berättar samme sagesman,
och han tillägger: »Dessa bångstyriga kreatur göra varandra
och mången människa, som råkar komma uppå en allmän
väg farande med sto eller vallack, stor skada.»
Jämtarne ha också alltid varit kända som duktiga
hästuppfödare, och deras starka och trevna fålar ha städse
varit mycket eftersökta. Hos dem, liksom hos hälsingarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
