Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vars panna tyckas bo orden: ’Jag vill härska!’ I de djupa,
stora ögonen ömsom drömma, ömsom ljunga passioner; där
bor en rik men ej lugnad själ. Så även i rösten; denna är full
av makt, där är åskor, där är även milda sommarvindar,
glädje, tårar, kärlek, hat — allt! Man kunde älska honom,
mera ännu frukta honom; — men — det finnes alltid, tror
jag, en väg till hans hjärta. Människan är starkare i honom
än despoten. Kristendomen har lagt verklig ödmjukhet in
i denna dystra vilja. Men dessa principer strida alltjämt och
segra ömsom. Gud vet, om de här i livet hos honom sluta
fred.»
Hon opponerade sig bestämt mot de åsikter, han uttalade
i en predikan på Marie bebådelsedag 1827 »om kvinnans
ädla och stilla kallelse». Han utlade texten så, att det
husliga området var kvinnans egentliga värld. Blandade hon
sig i de angelägenheter, som tillhörde mannen allena, så
nedsatte hon i och därmed sin värdighet. »Då», utropade han,
»uppkommer detta motbjudande, självkära väsende», som i
vidrigt obehag kunde jämföras endast med skökans fräckhet.
»I bägge fall har kvinnan överträtt den ädla kvinnlighetens
gräns; från henne har oskuldens ängel rodnande skilt sig.»
Som en av kvinnans skönaste plikter framhölls att alltid
visa »en huld saktmodighet». Hon borde »undfallande stiga
tillbaka», när hon blev föremål för mannens uppbrusande
häftighet, även om hon hade aldrig så rätt. Alltid måste hon
»vara på trogen vakt mot eget lynne och otvunget lämpa
sig efter andra», tänkande att »så är Guds vilja».
Det var påståenden, som vållade mamsell Fredrika ett
»välsignat huvudbry», och hon uppmanade Hans högvördighet
i ett brev att »med samma stränghet och höga kraft skildra
mannen i sina husliga förhållanden och sådan han
där bör vara», så att icke männen skulle i den förra
predikan finna en ursäkt för despotiska nycker.
Men den predikan hördes aldrig av.
Ingen av tidens stora män gjorde ett så mäktigt intryck
på Fredrika Bremer som Geijer. Innan hon råkade honom
personligen, hade hon läst hans »Minnen» och kände sig därav
så gripen och upplyftad, att hon måste skriva till honom och
»med tårfyllda ögon och klappande hjärta» tacka honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
