Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Geijer svarade med att komma själv under ett besök, som han
gjorde i Stockholm på vintern 1835. Fredrika Bremers första
intryck blev missräkning och kunde ej gärna bli annat — så
som hon i sin exalterade beundran idealiserat honom. Geijer
med sin utpräglade avsmak för uppstyltning synes också
med flit ha gjort sitt bästa för att arbeta bort glorian.
Fredrika Bremer skriver om deras första sammanträffande till
Böklin: »En liten fryntlig man med ’magen rundad av
fetma’ träder in, hälsar, frågar efter fru Bremer, sedan efter
Fredrika Bremer och presenterar sluteligen sig själv — det
var Geijer! Jag föll som från skyarna. Jag hade tänkt
mig Geijers gestalt mäktig, stor, kraftfull som hans tankar
och hans språk — jag kunde ej finna mig i den lilla muntra,
något vårdslösa mannen med sammanlupna, plirande ögon.
Rörd och överraskad var jag tillika av hans godhet att
komma till mig. Han sade så vänliga ord; han gav mig ett
exemplar av sina nyligen utkomna skaldestycken. Sedan kom
en mindre uppbygglig scen. Geijer var blyg(!) och talade
oavbrutet om de likgiltigaste ämnen i världen. Jag skydde
för att komma på den store mannen med viktigare
ämnen. Hade icke mamma varit, som med sitt vanliga
behagliga världs- och sällskapsvett underhöll samtalet på tusen
strunt, så hade vi troligen setat stumma.»
Men vid nästa sammanträffande började hon komma
underfund med trollmakten även hos vardagsmänniskan Geijer,
isynnerhet när han satte sig till pianot och »de korta, tjocka
fingrarna rullade med eld över tangenterne. Själ och liv
var i var ton. Det var ingivelse i hans spel, det var Geijer.
Jag har beundrat Geijer», tillägger hon; »nu känner jag
innerligt, att jag kunde hålla av honom, och är redan på god
väg därtill.»
Det var Geijers godhet, som framför allt skulle vinna
Fredrika Bremers hjärta. Och så hans sällsynta helgjutenhet!
Vilken enkel och frisk natur var ej detta snille: »Toner,
ord, blickar, lynne, allt springer ur en självständig, levande
källa — och i denna källas djup speglar sig en klar
vårhimmel», utbrister hon i ett brev till Böklin.
På nyåret 1846 skriver hon till Geijer: »Du är en av dem
— kanske den enda —, som jag tycker mig ha ett behov av
att stundom se och höra, vars goda anlete alltid var mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
