Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lilla franska byn, där han ligger inkvarterad, och
prästmannen talar om den lögnens ängel, som »går omkring med
en korg rosor och beströr avskrädeshögarna i livet». Den
ängeln »går igen i hela livet och förfalskar, förfalskar! Varför,
ni krigare, varför klädas ni i granna dräkter med guld och
lysande färger? Varför arbeta ni alltid under musik och
flygande fanor? Är det icke för att dölja vad som ligger
bakom ert yrke? Om ni älskade sanningen, skulle ni gå i
vita blusar, som slaktare, så att blodfläckarna syntes rätt väl,
ni skulle gå med kniv och märgpryl som styckemästare i
slaktarboden, med bilor drypande av blod och klibbiga av
talg! I stället för musikkårer skulle ni fösa en skara tjutande
människor framför er, människor som blivit vansinniga
av synerna på slaktfältet; i stället för fanor skulle ni bära
svepningar och på trossen draga likkistor!»
Allt efter som prästen så talar, bryter vansinnet ut hos
löjtnant von Bleichroden. Man måste binda honom och
forsla honom till ett hospital.
När hans stackars hustru kommer för att besöka honom,
hör hon redan på avstånd från vårdanstalten den vanvettiges
förfärliga skrik, skrik så fasansfulla, att hon faller medvetslös
ned på vägen. Och hennes bror, som följt henne, står
och ser upp mot den blå vårhimlen och tänker för sig själv:
»Om det kunde höras dit upp — men det är säkerligen för
högt!»
År 1886 utkom också boken »Tjänstekvinnans son»,
en teckning av författarens eget barndomsliv. Den är
gjord med en hänsynslös uppriktighet men starkt färgad
av något, som inte kunde finnas hos Strindberg som barn,
nämligen den 37-årige mannens ateism och kvinnohat.
Samma reservation måste göras för bokens fortsättning
»Jäsningstiden», vari vi få följa Strindbergs studentliv.
Mycket, som han under studentåren satte högt, såsom Swedenborg,
Thorild och Bellman, talar han nu med förakt om.
Geijer finner inte längre nåd inför hans skarpa blick, och
han konstaterar med en viss inre belåtenhet, att den store
historikern skrev »dåliga» dikter.
Tredje delen av Strindbergs utvecklingshistoria heter
»I röda rummet» och skildrar tiden 1872—1875 eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
