Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 STRÖMRENSNINGARNA.
af de största harrar som funnos i älfven, eller af ungefär
två skålpunds vikt. Jag tyckte det var roligt att mot för-
modan få en så vacker fisk, men min glädje var ett intet
mot vår redlige Jernakarls. Det fisket vore det snudigaste
(intressantaste) han varit med om, och så raskt det gått för
sig, och en sådan stor fisk sedan! Den ville han flottehefen
skulle få smaka till middagen, ty se, strömfisk, harr och
foreller, det var hans lif, och icke var han bet för att fånga
dem heller, men icke med metspö och flugkrok; han skulle
ha nät, han, liksom annat Västerdalfolk. Och så tog han
och synade den stora fisken, under det han alltjämt ut-
tryckte sin förvåning. Den tilltog i den mån Jon och jag
inplockade flera fiskar i båten. Men snart kommo herrarna.
De voro ensamma i båten, och ingen annan: båt med full
mäktige från Venjan syntes till.
»Morron igen!» sade flottchefen. »Meta i källan, det
förslår lika bra!»
»Jo visst ock,» svarade Jernakarlen. >»Visst bor han på
Källeborg, men icke tar han sådana fiskar i den källan,»
och triumferande lyfte han upp den stora fisken för att visa
den för flottchefen.
»Och den ha ni fått nu?» sade denne tviflande. Med
detsamma sprattlade fisken till, halkade ur Jernakarlens
grofva och stela hand och föll i älfven.
Vår stora och starka Jernakarls beteende vari hög grad
lustigt att åse. Först famlade han i vattnet efter fisken,
men då denna gjorde ett slag med stjärten en bit från båten
och sedan dök ned i djupet, rätade han upp sig i båten så
lång han var och utbröt i förtviflan. Han belönades för
sina jeremiader med den ena skrattsalvan efter den andra,
och flottchefen, så godmodig han eljes var, höll nu en
lång moralpredikan för Anders om hans klåfingrighet och
släpphändhet. Att han med sina stora näfvar icke skulle
kunna hålla en sådan liten fisk, det borde han kunnat för-
stå. Så kom en skrattsalva till, och icke blef det bättre då
Jon frågade, hvad flottchefen nu skulle få till middag.
»Nu slut!» sade kaptenen ; »förrättningen börjar. Finnas
fullmäktige från Venjan här?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
