Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELGMÅLEN. 163
sina långa spänstiga skidor hastigt förflyttade sig från trakt
till trakt. Då elgmål förekommo var det på angifvelse af
någon som afundades eller hade agg till tjufskyttarna. En
sådan infann sig hos närmast boende länsman eller jäg-
mästare och bad honom skynda att göra beslag på elgkött
än här och än där. Stundom lyckades detta, men oftast hade
skyttarna varit på sin vakt och voro försvunna. Sådana mål
voro mycket långvariga, och en mängd folk voro eller blefvo
inblandade i dem, ty både de misstänkta skyttarna och vitt-
nena, som ofta voro löst folk, höllo sig undan i skogarna.
En och annan gick äfven längre bort, upp till Norrland,
och höll sig borta tills stämningstiden var ute eller två år
förlupit sedan brottet föröfvats. Lyckades man ibland få
en tjufskytt fälld, hade han oftast intet att betala med,
utan fick i fängelse, som det hette, »sitta af» de ådömda
böterna.
En så straffad tjufskytt tog saken ganska lätt, och jag
tror få, om ens någon, förbättrades af straffet eller upphörde
med tjufjakten, om tillfälle därtill sedan erbjöd sig.
Att tjufskyttarna beskattade elgstammen ganska hårdt,
kan man sluta däraf, att länsmannen i Elfdalen en gång
vid visitation hos en aflägset boende skogsbonde gjorde
beslag på ej mindre än sex ännu råa elghudar. Ehuru
hudarna hittades i bondens uthus, kunde länsmannen icke
skaffa fällande bevis mot bonden. Domstolen dömde honom
då till edgång. Eden gittade han dock icke gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
