Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER TRETTIO GRADER. 199
en bastant resfrukost med bihang, så någon afresa för mig
och de mina blef icke af förr än en god stund in på efter-
middagen. Då hade en del af sällskapet beslutit följa oss
på väg. Inemot en mil hade vi åkt då första släden stan-
nade, och några ögonblick därefter flammade en jättebrasa,
på förhand anordnad, och omkring denna samlades hela
skaran för att intaga ett afskedsglas.
Det blef både ett och två, och då vi ändtligen skildes
åt var kölden öfver trettio grader. Vi hade i följd däraf
anordnat så, att min hustru åkte i en ensitsig kursläde.
Hon hade både bra päls och varma fällar, så för henne
kunde jag vara lugn. Den lilla norskan hade till balen
åkt med sin bror i en öppen dalasläde och frusit rätt duk-
tigt, hvadan vi funno oss föranlåtna att stufva in henne
jämte mig i hösläden. Väl ombäddad med hö och fällar,
borde hon reda sig, helst jag skyddade henne på vind-
sidan. Hennes kusk på vägen till balen, eller brodern, bade
i sin släde upptagit en bokhållare från ett af bruken vi
skulle passera på vår hemväg. Jämte våra grannar hade
slutit sig till oss vår sockens enda köpman, en liten rund
och välfödd man. Vi voro därför en lång rad af slädar.
Vägen var dåligt uppkörd, och stora snödrifvor lågo
så väl å ömse sidor om som tvärt öfver vägen, hvadan man
slängdes hit och dit med fara för att stjälpa omkull. Resan
gick på det hela långsamt, och sällskapet förhöll sig tyst.
Himmeln var grön, och stjärnorna tindrade så det stack i
ögonen. Lars, min körkarl, bultade ofta än den ena än
den andra handen i släden för att återfå värme i de stel-
nade fingrarna.
»Hur är det, Lars?»
»Dä’ ä’ kallt.»
Då Lars sade att det var kallt, så var det kallt med
besked, det visste jag, ehuru jag själf, väl ombonad, icke
kände kölden just; men det dröjde icke så särdeles länge
innan jag kände den.
»Kör på, Lars!»
»Det går tungt för hästarna, och det är långt hem.»
Det var så. Jag drog upp pälskragen och satte hårdt
mot hårdt, och så frågade jag min sidokamrat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
