Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 LITET AF HVARJE.
började kölden jämka åt sig så pass, att man kunde lossa
på pälsskärpen. Sällskapet blef åter sig likt, och samspråket
tog upp sig.
Det var dock en som icke ville krya till sig: det var
tant Lotta, den lilla stockholmskans »förkläde». Som vi kommo
in i det kalla rummet slog hon sig ned utan att aftaga
hvarken päls eller hufva; endast floret vek hon upp. Och
så drog hon äfven benen upp i soffan; hon skulle >kura»
sig varm, det var tydligt, hvarför man lämnade tant i ro.
Icke just för respektens skull, ty tant var väl icke många
och tjugu år, men se, hon var så förståndig och odisputabelt
den äldsta af damerna. Gifvetvis måste tant tömma en tår
varm punsch innan hon fick sitta i fred, men därefter fick
hon vara.
Ty så långt utrymmet medgaf packade man sig nu om-
kring kakelugnen för att få en liten handvärme, om ej annat,
och stod någon för länge där, riskerade han att med eller
mot sin vilja bli afhyst. På så sätt hade jag kommit att
slå mig ned i samma soffa som tant, och då jag lyfte mina
ögon till hennes markerade anlete, märkte jag att hon sof,
sof lugnt och stilla, bröstet höjdes sakta, och i hennes små
mörka mustaschungar darrade, liksom daggdroppar, små
upptinade rimfrostkorn, likaså i de långa svarta ögonhåren.
»Aktning för tant! Tyst vid elden! Se!» Och så gjorde
jag sällskapet uppmärksamt på min nära granne.
Det blef genast tyst i rummet, tyst som i ödemarken
en kulen höstdag. Men det varade icke länge, ty vår värd
utbröt i den mest godmodiga ton jag hört: »Kors, se Lotta
sofver!» Och med detsamma bröt skrattet löst, alldeles som
då man drager på en dammlucka och låter vattenmassan
rusa fram. Naturligtvis tog jag illa vid mig öfver en så
själfsvåldig ungdom; men det gjorde icke tant: hon lät ej
störa sig, utan sof fortfarande, och då hon icke gjorde någon
affär af reskamraternas ysterhet, kunde jag heller icke ha
skäl att bråka.
»Skynda er» sade vår värdinna och slog upp dörren
till angränsande rum. »Skynda er, ty ännu ryker det af
maten; men det dröjer ej länge innan den fryser igen, ty
en sådan vinter som nu har jag icke varit med om. Kakel-
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
