Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 MATTS’ FÄRD TILL KARELEN.
bjuder dig» slutade den vänliga prästen, >penningarna får
du i så fall till korsmässan.»
Jag tyckte nog, att det var mycket penningar, men
ville icke strax svara utan bad prästen först säga sin
mening.
»Icke ens jag är färdig att genast svara,» sade han då,
»utan beder Kassakoida att få lämna besked om en månad
eller så,» en anhållan som min släkting till min glädje be-
viljade. Det gjorde honom alldeles detsamma, hur vi
bestämde. Ville vi vänta på öfverhetens dom, så trodde han
dock, att jag icke skulle få komma hem hvarken detta eller
nästa år. Därpå afreste han och bad mig vid afskedsta-
gandet hälsa på sig, när det passade.
Några dagar därefter sade prästen till mig, att han fann
Kassakoidas anbud egendomligt. Att Jag kunde bli tiller-
känd större ersättning för den tid, denne brukat egendo-
men, trodde han, men han var förvånad öfver att han ville
afstå tvåhundrafemtio daler af sitt arf, något som vi aldrig
hade fordrat.
»Den mannen är ej god att förstå,» slutade han. » Hvad
tänker du om hans anbud?»
»Jag vill hem,» blef mitt svar, »och sjuhundrafemtio
daler äro mycket penningar.» — »Det är nog så,» sade
prästen och föll i tankar, hvarför jag lämnade honom och
gick ut.
Flera gånger hade jag träffat Valborg vid kyrkan, och
hon hade då sagt mig, att morbrodern nu var mycket vän-
ligare mot henne än förut; om att jag skulle taga henne
med mig hit hem, talade hon icke vidare. Och så gick
tiden. Våren hade gjort sitt inträde, sjön gick öppen, och
korsmässotiden tillstundade. Då sade jag prästen, att jag
ville återvända till Sverige. Om Kassakoida lämnade mig de
penningar, han bjudit, var Jag nöjd, ty längtan efter eder
hade så gripit mig, att jag var besluten att fara, äfven om
jag inga penningar finge. Egendomen var ju kvar, och
tilldömde öfverheten mig en ersättning, så kunde ju prästen
skrifva till Holmedal, så att någon sedan kom öfver till
honom för att hämta, hvad som stod att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
