Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUBELFEST I ROCKFORD. I15
som uppsvulget, att den enskildes salighet göres fullständigt
beroende af hans ställning till kyrkan, likasom vore hon i
sin timliga gestalt denna fasta staden, om hvilken profeten
säger, att »man skall på den tiden sjunga». Och
tyngdpunkten blifver till den grad förlagd inom timligheten, att den
jordiska kyrkan och de efterlefvande människorna på jorden
tänkas kunna bestämmande inverka på de aflidnas lott i
evigheten. Ja, här råder ända därhän ett gudsrikets
förvärldsligande, att man tyckes hafva helt och hållet förgätit
Mästarens ord: »Guds rike kommer icke så, att det med ögonen
förnimmes; icke heller skall man säga: se här eller se där;
ty se, Guds rike är invärtes i eder.»
Har sålunda gudsrikets idé beklagligtvis blifvit inom
katolicismen mycket förytligad, så har densamma däremot
af de reformerta nästan förflyktigats genom den öfverandliga -
ståndpunkt, som många denominationer af reformert riktning
öfver hufvud i kyrkligt hänseende intagit och som
företrädesvis i kulten tagit sig ett utprägladt antikatolskt uttryck. Det
yttre, till naturlifvet hörande betraktas af dem vara till hela
sitt väsen så främmande för allt, som hör till nådens
andesfär, att det förra aldrig kan af det senare genomträngas och
på något fullständigare sätt bestämmas. Ofta träder här
samfundet i motsättning mot personligheten, som däraf blott dess
mer föranledes att ensidigt häfda sin rätt. Så har jämväl en
mycket ensidig evighetshänsyn förmedelst allahanda
antecipationer gjorts gällande, på samma gång som fordran på ett
verksamt jordelif genom framhållandet af den »icke
overksamme Kristus» starkt betonats. Ytterst se vi denna
reformerta tendens till söndring utmynna i den hemska läran om
ett af evighet fattadt Gud allsmäktigs ovillkorliga beslut att
låta skapelsen på dubbelt sätt förhärliga honom, i himmelens
salighet och i afgrundens kval.
Mot bägge dessa missriktningar, den katolska
sammanblandningens å ena och den lika otillbörliga söndringens å
andra sidan, behöfdes det ordets tveeggade svärd, som går
igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, leder och märg,
och är en domare öfver hjärtats uppsåt och tankar. Detta
Andens svärd, som är Guds ord, hade reformationen dragit
ur slidan, hvari det hållits under århundraden gömdt. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
