Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 FÖRSTA JUBELFESTEN I CHICAGO.
vi hålla på ett fullt verkligt nådens förande till människan
genom dessa af Gud själf förordnade medel, lika bestämdt
göra vi gällande, att utan nådemedlen ingen nåd i regeln står
att för människan ernå, hvadan de kristna äro till deras bruk
ovillkorligt bundna och förpliktade. Därjämte upprätthålles
ock af oss med allt allvar den yttre kyrkliga
frälsningsanstalten med dess på Kristi egen instiftelse grundade särskilda
nådemedelsämbete och vissa historiskt gifna yttre kultformer,
såsom det enda säkra värnet mot hvad Luther kallade
entusiasm och hvarmed han förstod inbillningen, att den enskilda
människoanden någonsin skulle kunna blifva ett för Guds
ande helt och fullt passande organ. Endast genom kyrkan
såsom frälsningens förmedlarinna kan faran för ett
otillbörligt människans intagande af den plats, som allena tillkommer
Gud, förebyggas och undvikas, hvarför vi lutheraner, utan
att vilja öfverskatta hennes betydelse på vare sig katolskt
eller reformert vis, väl vetande att Guds rike är invärtes i
oss, likväl icke i någon mån underkänna den viktiga uppgift,
som tillkommer henne i den gudomliga frälsningsekonomien.
Det mest egendomliga i den evangelisk-lutherska kyrkans
lära om människans frälsning är tvifvelsutan det oryggliga
fasthållandet af tron såsom det, hvaraf allena frälsningen å
hennes sida betingas. Visst icke så att förstå, som skulle vi
anse de goda gärningarna i och för sig betydelselösa. Nej,
såsom någon har sant och vackert sagt om Luthers ställning
till denna fråga: likt en solstråle, som skingrar töckenmassor,
hvilka länge betäckt jorden och bortskymt solens ljus,
dymedelst lätande både sol och jord klart framstå i deras
tillbörliga åtskillnad, har vår lärofader icke blott rätteligen skilt
tro och goda gärningar åt utan jämväl på rätt sätt förbundit
dem med hvarandra. Att gärning är ett godt bibliskt ord
likaväl som tro, hafva vi icke långt tillbaka vid ett liknande
högtidligt tillfälle bemärkt; och det är visserligen så, blott
hvart och ett får komma på sin rätta plats. Katoliken felar
i dubbelt mått, då han för frälsningens vinnande fordrar s. k.
goda gärningar i förening med tro på kyrkans lära; ty god
blir ju människans gärning först genom trosförbindelse med
den allena gode, och frälsande är ingen lit till kyrkolärans
sanning, om än så välgrundad, utan hjärtats innerliga förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
