Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA JUBELFESTEN I CHICAGO. 131
på Frälsaren. Icke mindre skiljer sig från oss härutinnan den
reformerte, ehuru denna åtskillnad torde vara mindre
beaktad. Närmast ligger detta uti det mer mekaniska än
organiska sätt, hvarpå den frälsande tron uppfattas, i det att
hennes sädeslika utveckling i själen under inflytelse af
andesolens ljus och värme alltför litet behjärtas. Trons mer
eller mindre omotiveradt af Gud förlänade nådegåfva tänkes
allt ifrån begynnelsen inom sig äga hela det nya lifvets fullhet
och rikedom; ja, äfven här, likaväl som inom den katolska
kristenheten, är det kärleken, som åt tron gifver lif och
verklighet. Hvad som åter utgör det för de reformerta
kyrkosamfunden mest egendomliga i afseende på trosuppfattningen,
det är deras framhållande af tron såsom obetingad
underkastelse under allt hvad Gud i gamla och nya testamentet
talat, så att i detta särskilda afseende så väl som öfver hufvud
formalprincipen, ordet, visar sig betyda mer än
materialprincipen, Kristus.
För oss, evangelisk-lutherska kristna, är och förblir
Kristus den saliggörande trons hela innehåll, hennes ett och
allt. För att tron skall kunna vara förvissad om att hafva
syndernas förlåtelse, barnaskap och himmelsk arfvelott fordras
oundgängligen, att han på korset, han allena, är den,
hvarvid hon hvilar med all sin lit. Detta må väl lända de
egenrättfärdiga judarnes likar i alla tider till förargelse och
förefalla äfven vår tids själfkloka »greker» såsom dårskap; men
det dåraktiga från Gud är visare än människorna, och det
svaga från Gud är starkare än människorna. Ingalunda har
därmed all moralisk bestämdhet blifvit frånkänd den tro, som
å människans sida utgör frälsningens enda men nödvändiga
betingelse; detta bortseende från allt eget, allt synligt, för
att uteslutande bygga på Kristus såsom de gudomliga
nådelöftenas must och kärna, uppkallar en själsansträngning af
högsta sedliga art hos den af naturen själfviska och
utåtvända människan. Men är det än sålunda tron allena, som
utan hänsyn till något hos människan griper och tillägnar sig
Guds nåd i Kristus Jesus, så »blifver tron dock aldrig allena»
utan hafver nödvändigt med sig kärleken till Gud och nästan
såsom det oundgängliga beviset på dess äkthet. Den tro,
som frälsar, är alls icke — för att tala med en bland våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
