Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STILLA HAFVET OCH DESS STRAND. 237
Men — spörja vi — har man likväl med alla psykologiska
iakttagelser trängt fram till den djupa uppfattning af
människan, som utmärker den i Upsala 1593 bekända fulla
bibliska sanningen? Hvad allvar göra vi då först och främst
i ord och handling af det personliga ansvar, som utgör den
evangeliska kristendomens yttersta antropologiska
förutsättning? Hotar icke »upptäckten» af alla möjliga naturanalogier
hos människan med underkännande af hennes lika
obestridliga upphöjdhet öfver naturen såsom en, trots allt beroende
af härstamning, anlag, uppfostran och hvad de må heta dessa
makter, hvilkas väldiga inflytande ingen kan undandraga sig,
icke dess mindre fri varelse, som till sist själf bär ansvaret .
för ett förfeladt lif? Ty det böra vi framför andra såsom
evangelisk-lutherska kristna veta, att Gud vår Frälsare vill,
att alla människor skola blifva frälsta, utan inskränkning af
vare sig någon blind nödvändighet, icke ens ett den
gudomliga allmaktens ovillkorliga nådeval, eller något mänskligt
godtycke, vore det än själfve »den helige Faderns» i Rom.
En sådan lefvande personlig Gud känner emellertid den
närvarande tiden i gemen lika litet som det med människans
fria personlighet oupplösligt förbundna sedliga ansvaret.
Härmed sammanhänger nära den andra frågan, vi hafva
att i förevarande hänseende göra oss, nämligen om hvem det
är, inför hvilken vi hafva att ansvara: Herren Gud eller vårt
eget högre väsen, för att icke tala om sådana tidsandans
»nådiga herrar», som härska öfver folken och hafva makt
öfver dem. Ingen sanning låg Martin Luther mera om hjärtat
att starkt betona än den, som Herren redan vid det gamla
förbundets ingående med människan gjorde gällande i
fordran på hennes vandring inför honom, hvadan synden, som
visserligen innebure en skamlig förnedring, hvaröfver hon
hade att blygas, likväl framför allt medförde en straffvärd
skuld till Gud, som borde framkalla hjärtlig ånger och sorg.
Intet bekymrar dock denna tidens människor vanligtvis mindre
än detta. : Och du? Bränner syndaskulden ditt samvete?
Sörjer du mest af allt däröfver, att vår Guds kärlek blifvit
af dig och oss andra Adams barn så illa lönad? Är
syndernas förlåtelse och återvinnandet af Guds behag din högsta
angelägenhet? De offer, som Gud behaga, äro en bedröfvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
