Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 ÅTER I CHICAGO.
stund, hvarunder icke mindre än tre andra af den svenska
kyrkans här likaledes gästande tjänare haft ordet, nämligen
kontraktsprosten /sa& Strandh från Habo, kyrkoherden Peter
Werme från Östra Emtervik och komministern A. O. I.
Kiellman-Göranson från Stockholm, då gästen från Visby
anlände. Till denne riktade nu pastorssällskapets ordförande
ord, framsprungna »ur svenska hjärtans djup», som sent skola
gå ur dens minne, hvilken de närmast angingo. Och hvad
som djupast af allt gick honom till sinnes och hvad han
därför äfven bäst af allt minnes, det var, att talaren uttryckligt
förklarade, det hyllningen först och sist gällde icke hans person
(huru vänligt man än därom tänkte) utan den representativa
ställning han intoge. Härpå svarade den svenska kyrkans
auktoriserade representant med en erinran om människans trenne
företrädesrättigheter framför den öfriga jordiska skapelsen:
att kunna tala, gråta och bedja. Hittills hade talegåfvan
företrädesvis varit det medel, hvarigenom det rika andliga
utbytet mellan honom och hans värdar försiggått. I denna
stund kände han sig mest böjd att vid den kärleksfulla
afskedshälsning, som just på det honom mest tilltalande sättet
nu framburits, fälla en manlig saknadens tår, öfver hvilken
-han icke behöfde blygas. För framtiden skulle, så hoppades
han, den ömsesidiga förbönen blifva det all tids nötning
trotsande föreningsbandet dem emellan. »Han hade på denna
färd vunnit en hel rikedom af nya böneämnen att frambära
inför den tron, som fortfarande vore och finge af oss alla
bekännas såsom vår gemensamme konungs.»
Hela skaran, som till sista plats fyllde den rymliga
domkyrkan, såsom hon understundom blifver i anslutning till
svenska förhållanden här benämnd, stod nu upp och sjöng:
Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bära.
+x x
x
Tisdagen var anslagen åt beredelser tör afresan jämte
några enskilda besök intill aftonen, då i Salemskyrkan
afskedsgudstjänst med fullständig högmässoliturgi firades —
såsom en inledning till det framtida bönesamlif, om hvilket vi
dagen förut uttalat vår förhoppning. I predikans ställe fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
