Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söka tilegna oss dem, än bestrida dem? En jämnförelse mellan den
anda som beherrskade CHRISTINAS tidehvarf och den som utmärker vårt,
torde bevisa at vi ej äge en oemotsägelig rätt at förkasta den tidens
producter, och sätta dem ibland dem, ”hvilka den lärda Forn-skrifvaren
behåller, blott för at gifva åt sina skrifter en tilbörlig vidd.”
Lärdom ansågs i det förra tidehvarfvet såsom et vilkor för en hög
bildning: nu såsom et medel til utkomst, eller under et annat namn,
uplysning och kunnighet, såsom någon ting hvarmed man kan lysa. Detta
olika anseende har gifvit de gamlas och våra studier en mycket åtskillig
form och rigtning. Man studerade förr för sakens skull, nu mest för
biändamål. Man arbetade förr för at utvidga sina begrep, nu för at
skyndsamt kundgöra för allmänheten den läxa man lärt: man tänkte och
forskade förr: nu skrifver och trycker man. En författares
hufvudbemödande var förr at klart och redigt framställa sit ämne: nu at framställa det
med behag. Man trodde förr at skönheten i sin enkelhet var kraftig nog
at intaga och förtjusa, nu ger man henne lånade prydnader, i tanka at
vara så mycket säkrare om hennes framgång. Man var förr djup,
grundelig, ren och stark i känslan, regelbunden: nu söker man at vara lätt,
ytlig, qvick och sjelfsvåldig, under förevändning af frihet. Man är nu
hälldre et qvickt snille än en sann philosoph, och man har upfunnit en
värdighet som kallas Litteratör, som är et amphibium mellan den lärda
pedanten, och det utsväfvande snillet, som, Gud nås, någon gång i hopens
ögon, synes altför nära beslägtadt med histrioner. Men någon tör kanske
kalla denna jämnförelse hård och ensidig. Vi må pröfva hvarje period
efter dess frugter. Den förra lemnade efter sig kraft, redlighet,
duglighet, agtning för dygd, sinne för religion, böjelse för samhälls-ordning,
nit för vetenskap och konst. Den sednare föder slapphet, egennytta,
lättsinnighet, skryt, begär at göra lycka, oreda, en blind drift til njutningar,
liknöjdhet för religion, förakt för lagar, och köld för själens ädlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
