Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 3. Första storjagten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
borde inträffa. Ett duktigt stycke kött af elgen togo de
med som god pris åt sig sjelfva och hunden.
Medan det sålunda lätt förvärfvade köttet kokades, upp-
gjordes anfallsplanen. Pecka skulle taga plats i närmast
stående fura och derifrån skjuta björnen. Anti skulle med
hunden dölja sig i närmaste småskog och så snart han hörde
skottet släppa hunden och derpå rusa fram, då båda gossäarne
skulle hjelpas åt att nedgöra björnen.
Planen var klok och hade anstått vida äldre jägare;
men klokhet och fyndighet äro medfödda egenskaper hos
finnen, ehuru han ibland behöfver tid för att träffa det
rätta. Våra ynglingar voro af jägarslägt och hade be-
rättelserna om otaliga händelser i skogarne att lita sig till.
I god tid, eller före solnedgången, voro gossarne på
sina poster. Pecka satt grensle öfver en stor gren uppe i
en fura, och Anti med hunden låg väl dold i ett gransnår.
Det vill stort tålamod till att under en natt sitta grensle
öfver en furugren. Äfven om ryggen bar stadigt stöd mot
furans stam och man småningom jemkar sig fram och åter
och hänger än på ena än på andra låret, blir dock tiden
lång, timmarna som veckor. Det är ett angenämt afbrott
då en kvist faller eller en vindstöt afbryter den uti en
nordisk skog herskande tystnaden och ödsligheten; sinnena
spännas, och man känner sig stärkt af förhoppningen att nu
inträffar något. Men snart blir tyst igen, hoppet har för-
svunnit, och ledsnaden infinner sig igen.
Hvad vår Pecka angår, var han finne, eller, hvilket är
detsamma, det personifierade tålamodet, och då han på
morgonen vid fullt solljus steg ned från sin höga och plåg-
samma plats och uppsökte sin vän Anti, sade han blott:
»reistatan kumbika tässa» (låt oss försöka hvem som vinner).
Anti nickade och dermed förfogade de sig till förra dagens
lägerplats. De voro fullt beslutna att vaka äfven nästa natt.
Efter nattens vaka sofvo gossarne godt, och med stärkta
krafter intogo de på aftonen sina platser. Peckas blickar
fögo spejande öfver myren innan han klättrade upp ifuran,
men intet misstänkt syntes. Knappast hade han dock suttit
en half timme, då något rörde sig på andra sidan; små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
