Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 3. Första storjagten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IE
FÖRSTA STORJAGTEN. 61
buskarne böjde sig och vickade, och i ett nu stod björnen
ute på myren.
Han stannade, böjde hufvudet och vädrade i vinden åt
alla håll. Så måste några fläktar från den numera illa-
luktande elgen förnummits, ty nu styrde han sina steg rätt
öfver mossen till Pecka, hvars hjerta klappade hörbart.
Solens sneda strålar kastade sitt ljus öfver den ödsliga marken
och lät björnen framstå i hela sin majestätiska storlek, der
han med korta och försiktiga steg gick fram öfver den mjuka
mossen, ifrigt bespejad af tre par glänsande ögon. »Stilla,
stilla, Racki! Tyst, tyst, pojken min! Rör dig ej!» hviskade
Anti inuti snåret, under det Pecka, vig som en ekorre,
flyttade sig från sin kvist till en annan, så att han fick
furans stam mellan sig och björnen. Nu tillsåg han, att
fintan och krutet i fängpannan voro i sitt rätta skick, bössan
stöddes mot furustammen, under det han med kornet följde
björnens rörelser, tills denne stannade vid resterna af elg-
kroppen. Något måste ha väckt hans uppmärksamhet, ty
han reste sig till hälften upp på bakbenen och vädrade
misstroget åt det håll hvarifrån gossarne kommit. Pecka,
som såg allt, andades knappast. Det hade varit en dårskap
att dröja längre. Med sigte på bogen lät han skottet gå.
Ett förfärligt rytande blandade sig med dånet af skottet,
och ögonblicket derpå sågs Racki under häftigt skall angripa
den vrålande björnen. Förvirrad af det dundrande skottet,
såret och hundens anfall, spejade björnen förgäfves efter
sina andra fiender, men der vid snåret hördes en knäpp,
och strax derefter höjde sig ett litet ljusblått moln från
marken. Med ett ursinnigt vrålande rusade björnen ditåt,
under det Pecka ropade: »Upp i granen med dig, Anti!
Fort, fort! Han kommer på dig!» — »Låt honom komma!»
blef svaret, och då Pecka hunnit vända sig på sin kvist,
såg han Anti uppe i granen i jemnhöjd med sig. Björnen,
som icke funnit den väntade fienden, fortsatte sitt lopp in
i skogen och uppåt åsen, ifrigt förföljd af hunden, och nu
firade sig våra jägare i all hast ned till marken igen.
Då de . möttes voro de andfådda och ifriga båda två.
Anti var förargad öfver sin bössa, som svikit honom, och
Pecka icke mindre. »Låt oss skynda efter björnen,» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
