Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vanligen stodo laxarna två och två nära hvarandra eller
så, att den ena (honan) stod öfverst i strömmen och strax
nedom henne hanen. Vana och lugna fiskare kunde ibland
se, hur honan släppte ifrån sig romkornen och hanen sedan
befruktade dem då de fördes af strömmen nedåt eller under
honom. I vanliga fall var det den nederst stående laxen
som träffades af ljustret, bvarvid den andra tog till flykten.
Det fordrades god vana att träffa laxen med ljustret,
och därtill god beräkning. Så hastigt än ljusterjärnet ned-
stöttes, kunde dock fisken, i följd af vattnets motstånd och
strömmens styrka, slinka undan, och var då hugget, som
det mäste vara, kraftigt, hände att man träffade stenarna
på bottnen och skadade ljusterspetsarnas hullingar, och så
måste man reparera dem, hvilket många gånger icke föll
sig så lätt. Det fordrades icke så liten öfning för att vara
en skicklig ljusterman; men denna fingo de som sysslade
därmed tidigt nog, ty redan halfstora pojkar ljustrade gäd-
dor i lugnvattnen, dels i solskenet under sommaren, dels
under mörka höstnätter. I vatten med grundare ställen och
botten af sand eller stenören samt lagom ström kunde man
få se både svenskar och finnar vada då de ljustrade, en
bärande blosset och den andre förande ljustret. På sådana
ställen lyckades fisket bra, ty man kunde gå mycket tyst,
och skuggan af farkosten skrämde ej fiskarna. Personer
funnos som voro så vissa på sin konst, att de föraktade att
bruka det mångtaggade ljustret, utan höggo fiskarna med
ett vanligt spjut.
Det var ett sådant fiske som lockat Pavo och Jossi.
Visserligen gjorde Gretti invändningar mot att vara ensam
vid elden en lång höstnatt, men då skämtade de med henne
och sade, att hon vore modig nog att skrämma gastar och
annat fjäseri, och Bokko vore karl att sköta om både björn
och andra odjur. Trakten vore ju öde, och mer än en
bössa tänkte de ej medtaga. Den andra kunde Gretti få
till sitt försvar. »Å ja, res ni, jag tänker nog reda mig;
kommer ni inte hem före dagningen, så går jag till mina
giller, och ni få laga er frukost själfva.»
»Du väntar oss nog,» sade Jossi; »icke kan du gå bort
utan att ha sett vår fångst» — »Så gifven er då af! Innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
