Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Torka af näfvarne, Kröjts! Här har du ett välkomst-
glas!» — »Tack!» — »Hit, Isak! Visa hvad ni har i säc-
karne.» Det var inga småsaker det, eller rättare, det var
småsaker, ty säckarne innehöllo ett betydande antal hjerpar,
men äfven »storfuggel» (tjädrar). Det tyckte L. och jag
var styft. »Ja,» sade Isak, »det fins allt fågel i skogen i
år, blott vi hade tid att gå efter den.» Ja, derpå hängde det.
Uppe i skogsbygden är i november långt mellan skym-
ning och dagning. Ehuru skogsbon, och kanske ännu mer
jägaren, då det är fråga om sofva har goda gåfvor, står
man dock sällan ut med att sofva mer än tio timmar under
natten. Jägaren, som icke har något arbete på kvällarne,
lägger sig vanligen tidigt, men vaknar äfven tidigt. Att
ligga stilla sedan man vaknat har man sällan lust för, ty
hvarken den hårda britsen, risbädden eller .golfplankorna
äro tilldragande sedan man är uthvilad. Annat är, om man
ligger i en god säng. Då kan det vara godt att ligga och
prata med kamraterna, och hvar sin goda säng hade L. och
jag denna gång. Derför lågo vi ock stilla tills karlarne
smort våra stöflar och kokat kaffe. Då höllo vi ej ut längre,
och ändock var klockan ej mer än 6 på morgonen då vi
frukosterat.
Nu var ej roligt längre i stugan. Kröjts, som varit
ute och lyssnat om våra vermländingar hördes till, kom in
och sade: »Allt är tyst! De komma nog icke förrän fram
på dagen. Vi ro öfver elfven och släppa de stora hundarne.
Vi höra dem nog då de komma körande efter vägen, och
för resten ’ha de väl mål i mun. Jag vågar, han Jan låter
’1 sig när han hör hundarne eller oss.» Om den saken tänkte
vi alla lika, och så beslöts att vi skulle ut.
» Vi gå uppefter Tombergslid-vägen medan det ljusnar,»
föreslog Isak. »Plåten och trumman taga vi med oss.» Ja,
det var bra.
Plåten, kanske ej känd af alla jägare, var en kamrat
till trumman. Det var en vanlig, tämligen stor jernplåt, i
hvilken Isak stampat ett hål; genom hålet hade han trädt å
en björkvidja. Häållande i vidjan, rappade han på plåten
med en mjuk och seg käpp och åstadkom dermed ett effekt-
fullt buller, som ingalunda stod efter trummans. Plåten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
